Ensam öfver oceanen
stum och hopplös simmar svanen:
vågorna, som barmen skölja,
svalka ej hans hjärtas brand.
Ej han aktar, hvart han seglar,
endast samma jag han speglar
uti samma kalla bölja,
som ej känner någon strand.

Ej han knotar, ej han klagar,
endast jagar, evigt jagar
vattnets skuggor, hafvets hägring
rastlöst ifrån våg till våg.
Ingenstädes vill han landa,
djupets tomma enahanda
fängslar mer än all den fägring,
som vid stranden förr han såg.

Stundom längtar han tillbaka
till sitt hem och till sin maka,
till de evigt gröna lundar,
som omkransade hans sjö.
Men förgäfves nu han brinner,
lifvets mål alltmer försvinner:
snart han yrar, svindlar, blundar,
kan ej lefva, får ej dö.

För hans blickar, dimomgjutet,
utaf ingen gräns omslutet,
ett oändligt rike glänser
uti tusen färgers prål;
men det kan i bild ej fattas.
Kärleken och ögat mattas,
hjärtats längtan söker gränser,
tankens riddarfärd ett mål.

Gäckad, ångerfull kanhända,
från sin längtans tomma riken
skall en gång han återvända
till den strand han öfvergaf.
Vilsne seglarn då skall finna
i den strandomslutna viken,
hvad han aldrig skulle hinna
på ett ändlöst öde haf.