Från hemmets tomter fjärran jag vandrar världen kring
Och släpar tungt min nötta staf i handen;
För mig en öcken vorden är jordens vida ring,
För mig ej blommar upp en ros ur sanden.
För mig är mörk den dag, som är, den dag, som komma skall.
För mig är jorden brännande och himmelen är kall,
Ty ingen vet, hvad fattigmannen lider.

Jag måste bittert gråta, hvar gång jag tänker på
Den dag, då än ett eget hem jag hade;
Då än vid egen härd jag satt och kunde hvila få
Och än på egen bädd hvar kväll mig lade.
Tungt är, när bättre dar man sett uti sin ålders vår,
Att skyla under tiggarns hatt i nöd sitt gråa hår,
När ingen vet, hvad fattigmannen lider.

Du mildaste Gud fader, som är de ringes Gud,
Hur tung du lät på mig din börda falla!
Väl har jag ofta brutit mot dina helga bud,
Men synden är gemensam dock för alla.
Mig syndare från hus och hem, från släkt och barn du dref;
Den andre sitter än i ro, där han sin synd bedref,
Och ej han vet, hvad fattigmannen lider.

Hvart skall jag taga vägen? Hvart skall jag usle fly?
För hvem skall jag min bittra nöd beklaga?
Rätt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar höstens sky,
Som himlens vreda vind skall sönderjaga.
Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf:
På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf;
Men ingen vet, hvad fattigmannen lider.

De rike och de mäktige de duka upp sitt bord
Och lasta det med vin från fjärran länder;
Men spara dock för uslingen det minsta trösteord
Och väga tiggarns slant i hårda händer.
Nyss kom jag till en herreman — han skitllde mig en stund;
Men gaf mig dock en fyrk och gick att mata se’n sin hund! —
Ej visste han, hvad fattigmannen lider.

År intet hjärta öppet? Är ingen ande varm?
Ack jo; men mest jag klaga kan däröfver,
Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm,
Att det år ofta den, som mest behöfver.
Den ene är förnäm och hård, en ann’ förnäm och mild,
En tredje ryser, hjärtans god, ändock för kvalets bild;
Ej vet han rätt, hvad fattigmannen lider.

Ej vill jag mera klaga, fastän jag hopplös går;
Ty ingen hör min svaga röst i tiden.
Jag gömma vill den hjärtats bön, som ingen man förstår;
Snart år vål ock min pröfvodag förliden.
Den Gud, som matar ulfvens barn och vattnar minsta strå,
Han skall väl ej i evighet den ringes bön försmå:
Ty han vet nog. hvad fattigmannen lider.

Få honom vill jag trösta i denna sena stund,
Då jag pådrifvans kalla bädd mig sänker,
Jag bedja vill, att själens ro, att ögats ljufva blund,
Att glömskans rika gåfva han mig skänker.
Nu vill för den jag bedja först, som tog min sista skärf,
Och somna se’n att vakna upp till bättre dagars värf —
Hos den som vet, hvad fattigmannen lider.