Sex sånger

Se nakna alla lunder stå,
Och alla ängar gulna,
Och alla dagar äro grå,
Och alla nätter kulna.
Men ack! hos dig en yppig vår
i all sin blomma står!

Dofta, dofta, blomma min!
under höga lindar.
Gjut din milda vällukt in 
uti vårens vindar:
akta dock, att solens bad 
icke bleker dina [blad,
ej din syn förblindar.]1

Dofta,  dofta, blomma min!
uti sommardagar.
Le och älska, hed och brinn:
ingen sorg dig jagar.
Njut din sommar -- tiden går:
snart kanske du ensam [står
i din höst och klagar.]2

Må ej nattens frost dig na,
dagens glöd dig skona!
Ma en blick så himmelsbla
vredgad vind försona!
Men när dagen slocknar ut,
lik konvolveln sammanslut
bedjande din krona.

Ej, o blomma, vet du hvad
verldens öga fägnar,
ej hvarför hvar fjäril glad
dig sin hyllning egnar.
På dig sjelf du ger ej akt,
och din oskuld är den makt,
som din fägring hägnar.

O, hur gerna till mitt bröst 
ville jag dig trycka! 
Undan lifvets sorgsna höst 
ville jag dig rycka. 
Lära dina ögons språk, 
tröstas efter dagens tråk 
af ditt hjertas lycka. 

Men ditt milda väsens frid 
vågar jag ej störa. 
Vakna, somna, blyg och blid! 
Ingen skall dig röra. 
Men din ljufva andedrägt 
må till mig hvar vänlig flägt 
på sin vinge föra.

Ej din fägring hösten nar, 
tiden ej försvagar. 
Hjertats oskuld har en vår, 
nyfödd alla dagar. 
Dofta, dofta, blomma min! 
Le och älska, bed och brinn 
uti sommardagar!

Det var en gång så grön en ö
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Bjud ditt hjerta här att stanna
Uti dessa dalar qvar,
Der du ofta på din panna
Längtans ljufva vemod bar;
Der så ofta suckar trängde
Ur ditt bröst med lust att dö,
När en ljusblå vårnatt hängde
Lätt som gas kring land och sjö!

Säg, om vi ej sälla voro,
När du stöddes af min arm,
Och en nyfödd kärleks oro
Vaggades uti din barm? --
Längtar du ej hit tillbaka,
Vackra fånge, som mig flytt,
Med din riddare att vaka
Kärleks vapenvakt på nytt?

Lunden har ej gulnat redan;
Gröna än dess kronor stå.
Nattviolen och resedan
Dofta som de gjorde då!
Höstens bleka måne tågar
Genom nattens himmel än;
Men hans blick med vemod frågar,
Om jag mistat har min vän.

Bäckens glada vågor brusa
Utanför vår hyddas dörr,
Almens rika grenar susa
Vid ditt fenster än som förr.
Qvällens vind de blå gardiner
Ängslig fram och åter drar,
Och en ödslig måne skiner
På den tilja förr dig bar.

Sorgsen jag mig innesluter
I ditt rum. Hur kärt det är,
Flydda saliga minuter
Ack! att återkalla der!
Hvarje föremål derinne
Tyder på en lycklig stund
Utaf oförgängligt minne
I två hjertans trosförbund.

Än derute? Ingen blomma,
Som ej har sin lilla dikt!
Inga lundar (nu hur tomma!)
Som ej hört en eldig bikt!
Vackra flykting! Kom tillbaka!
Mina blommor vissna bort,
Om af svärmarns egen maka
De ej vattnas inom kort.

Ännu mitt öga vill beskåda
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Från hemmets tomter fjärran jag vandrar världen kring
Och släpar tungt min nötta staf i handen;
För mig en öcken vorden är jordens vida ring,
För mig ej blommar upp en ros ur sanden.
För mig är mörk den dag, som är, den dag, som komma skall.
För mig är jorden brännande och himmelen är kall,
Ty ingen vet, hvad fattigmannen lider.

Jag måste bittert gråta, hvar gång jag tänker på
Den dag, då än ett eget hem jag hade;
Då än vid egen härd jag satt och kunde hvila få
Och än på egen bädd hvar kväll mig lade.
Tungt är, när bättre dar man sett uti sin ålders vår,
Att skyla under tiggarns hatt i nöd sitt gråa hår,
När ingen vet, hvad fattigmannen lider.

Du mildaste Gud fader, som är de ringes Gud,
Hur tung du lät på mig din börda falla!
Väl har jag ofta brutit mot dina helga bud,
Men synden är gemensam dock för alla.
Mig syndare från hus och hem, från släkt och barn du dref;
Den andre sitter än i ro, där han sin synd bedref,
Och ej han vet, hvad fattigmannen lider.

Hvart skall jag taga vägen? Hvart skall jag usle fly?
För hvem skall jag min bittra nöd beklaga?
Rätt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar höstens sky,
Som himlens vreda vind skall sönderjaga.
Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf:
På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf;
Men ingen vet, hvad fattigmannen lider.

De rike och de mäktige de duka upp sitt bord
Och lasta det med vin från fjärran länder;
Men spara dock för uslingen det minsta trösteord
Och väga tiggarns slant i hårda händer.
Nyss kom jag till en herreman — han skitllde mig en stund;
Men gaf mig dock en fyrk och gick att mata se’n sin hund! —
Ej visste han, hvad fattigmannen lider.

År intet hjärta öppet? Är ingen ande varm?
Ack jo; men mest jag klaga kan däröfver,
Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm,
Att det år ofta den, som mest behöfver.
Den ene är förnäm och hård, en ann’ förnäm och mild,
En tredje ryser, hjärtans god, ändock för kvalets bild;
Ej vet han rätt, hvad fattigmannen lider.

Ej vill jag mera klaga, fastän jag hopplös går;
Ty ingen hör min svaga röst i tiden.
Jag gömma vill den hjärtats bön, som ingen man förstår;
Snart år vål ock min pröfvodag förliden.
Den Gud, som matar ulfvens barn och vattnar minsta strå,
Han skall väl ej i evighet den ringes bön försmå:
Ty han vet nog. hvad fattigmannen lider.

Få honom vill jag trösta i denna sena stund,
Då jag pådrifvans kalla bädd mig sänker,
Jag bedja vill, att själens ro, att ögats ljufva blund,
Att glömskans rika gåfva han mig skänker.
Nu vill för den jag bedja först, som tog min sista skärf,
Och somna se’n att vakna upp till bättre dagars värf —
Hos den som vet, hvad fattigmannen lider.