Bruna hästen i stallet han rycker på sin tross, 
han skrapar med sin järnsko, han gnäggar efter oss. 
Han vill ej äta havren, ej det nyslagna hö, 
han väntar på sin herre och på hans lilla mö.

Gröna giggen, som står i det dragiga skjul, 
han knarrar med sin fjäder, han knarkar med sitt hjul. 
Han längtar att få bära som på gungande sky 
det glada fästeparet genom gapande by.

Röda knoppen på busken han gör sig hög och grann, 
han skakar av sig dammet och viftar och går an. 
Han tänker blott på dig och på ditt unga lilla bröst,
han drömmer om att blomma där i sommar utan höst.

Och soln har stått i molnet den hela långa dag, 
den lata vindens visa är somnande och svag; 
men som vi fara ut, störtar solskensfloden ner 
och hela skogen spelar; Vi ha väntat blott på er.