När tyst i skyn,
    Vid Österns bryn,
På lätta moln jag seglar;
    Och rosor strör
    Der natten dör
Och böljans lugn mig speglar;

    Då slumrar ljuf
    Den jord ännu
Och sött hvar blomma hvilar;
    Och ingen fläkt,
    Ur dalen väckt,
I skogens famn änn' ilar.

    Då går jag lätt
    Med tysta fjät
Och lyss vid jordens läger;
    Och hviskar öm
    En rosendröm
Och åt den hulda säger:

    "Snart kommer Han
    Sin ljusa ban,
Mot dig sin strålfamn sträcker;
    Och tycker att
    Ej mer' är natt
Och med en kyss dig väcker."

    Så hviskar jag.
    Ett andedrag
Af sällhet blott mig svarar;
    Så är det slut
    Med min minut,
Den blomsterstund jag varar.

    O! sälla lott
    Att lefva blott
För hvad man skönast skådat;
    Att offer bli,
    Men vissna i
Det ljus man förebådat.