Fast stormar kring min hydda gå
och töcken ljuset hölja,
min visa sjunger jag ändå,
jag vill dess maning följa.
Ty lugna dagar bidar jag,
på blåa himlar hoppas jag,
och klara stjernors glans skall 
snart ånyo brinna. 
Den trösten ej så 
lätt förgår i nattens ro,
i stjernors spår skall 
jag min frid väl finna.

Om jordens sommar blommat ut,
och solens prakt försvinner,
dock sångens vårlif ej tar slut,
dess famn af kärlek brinner.
Der tusen fröjder stå i knopp,
som ständigt skuta högre opp,
för himlens rena dag 
dess blomsterlif skall vakna.
I evig glans då solen ler,
och hvart mitt tjusta öga ser
skall ljuset ej jag sakna.