Sånger , opus 1

Milda stjärnehär, som i den dunkla rymden brinner,
stråla evigt där, din klara ban en gång jag hinner.
Sänker du dig ned, skänker du mig frid,
tändes också blid din rena låga i mitt bröst.
Stråla, stråla ned, fyll min själ med hopp,
flamma åter opp, en trogen bild av himmelsk tröst!
Vindens tunga sus uti de mörka skogar klagar.
Stormens vilda brus uti de mörka hjärtan jagar.
Dock ditt klara lugn skall svalka glöden i min själ,
och din still ro skall i mitt hjärta bo.

Jublande skaror helsa vårens första ljusning,
längtande hjertan svara högt i salig tjusning:
tusende röster höjas, 
tusende känslor röjas,
solens heliga purpur jordens famn betäcker.
Strålande hoppet brinner, 
himmelen sjelf det vinner,
kallar till lif åt jorden heliga fröjders blomma, väcker 
i hjertats djup de slumrande gnistor.

Fast stormar kring min hydda gå
och töcken ljuset hölja,
min visa sjunger jag ändå,
jag vill dess maning följa.
Ty lugna dagar bidar jag,
på blåa himlar hoppas jag,
och klara stjernors glans skall 
snart ånyo brinna. 
Den trösten ej så 
lätt förgår i nattens ro,
i stjernors spår skall 
jag min frid väl finna.

Om jordens sommar blommat ut,
och solens prakt försvinner,
dock sångens vårlif ej tar slut,
dess famn af kärlek brinner.
Der tusen fröjder stå i knopp,
som ständigt skuta högre opp,
för himlens rena dag 
dess blomsterlif skall vakna.
I evig glans då solen ler,
och hvart mitt tjusta öga ser
skall ljuset ej jag sakna.