Offrande träda seklens mör för Herran,
böja i tronens klarhet sina knän.
Hvad kan jorden gifva? Jorden bor fjärran,
fattig och ringa, men blomstrande och vän.

Rikare stjärnor, rymdens höga solar,
sända silfverliljor, rosor utaf gull.
Jorden sitter fjärran på de dunklas stolar,
blyg och förgäten för sin skumhets skull.

Systrar, som träden offrande i salen,
bringen af ljufhet allt hon förmår,
blomsterdoft af Karmel, dudaim från dalen,
mörka skogars lena sus i nordens vår.

Täck är för Herran jordens blomsterånga,
älskad i höjden bleka dalars vår,
täckare ett vårligt hjärta, som kan fånga
himmelsk eld ur jordens korta, svala år.