Vid sekelskiftet

Mäktiga ström, som hvälfver våra öden,
forsande flod, hvars bräddar heta döden,
ingen har sett din källas första flöden,
ingen det haf där du skall söka ro.
Fjärmaste stjärna, som på fästet glänser,
skönjer ej lifvets rågång; utan gränser
ståndar den värld som dag och natt bebo.

Men genom rymder af skugga och ljus
fara på stormhjul seklernas vagnar;
världarna ligga som skälfvande agnar,
strödda på vägen i vindens brus.
Upp till den evige konungens hus,
uppsänder hans rike förgängliga röster,
lifvets lofsång från väster och öster,
skänker af skönhet från klot af grus.

Offrande träda seklens mör för Herran,
böja i tronens klarhet sina knän.
Hvad kan jorden gifva? Jorden bor fjärran,
fattig och ringa, men blomstrande och vän.

Rikare stjärnor, rymdens höga solar,
sända silfverliljor, rosor utaf gull.
Jorden sitter fjärran på de dunklas stolar,
blyg och förgäten för sin skumhets skull.

Systrar, som träden offrande i salen,
bringen af ljufhet allt hon förmår,
blomsterdoft af Karmel, dudaim från dalen,
mörka skogars lena sus i nordens vår.

Täck är för Herran jordens blomsterånga,
älskad i höjden bleka dalars vår,
täckare ett vårligt hjärta, som kan fånga
himmelsk eld ur jordens korta, svala år.

Det är moln om din fot, det är sky om din kind,
du som möter oss okänd och ny,
Så låt slöjorna flyga för himmelens vind,
låt oss skåda din majfriska hy!

Ty vi tro du är skön, att din gång är glad och lätt
som en dans i Mahanaims ängd,
att du kommer som dagg till den längtande ätt,
som försmäktar i färdvägens längd.

För oss fram, var vår sköldmö, vi följa ditt spår,
vare kärlek ditt banér öfver oss.
Ty din här är all blommande människovår
våra sinnan stå tända som bloss.

Hvar är orätt och våld, var är suckan utan skuld?
Där är äfven vårt heliga krig, 
ty vi tro det förvisso, att rätt är mer än guld,
vi som väntat och hoppas på dig.

Sjung oss fram som en vårälf vid våra vägars rand,
som en pingstvind i darrande hult!
Lär oss värja och rödja med gamman vårt land,
tills af ära och korn det står fullt.

För oss ofega fram till den långa ro,
som skall famna oss fast som en brud,
att vårt lif blir ett offer af mandom och tro,
när du står som vårt budskap för Gud.