Det var en gammal, gammal man med handen tungt på staven, 
och han var jag och jag var han. Jag lutade mot graven. 
Det var en gammal, gammal fru i kjol av urblekt siden, 
och du var hon och hon var du som du skall bli med tiden.

Den gamla mannen satt och höll den gamla frun i handen, 
och solen föll och löfvet föll och käppen skrev i sanden 
de rader som jag skriver nu ikväll, när tiden stannat 
och du är jag och jag är du och intet allting annat.