Hjärtat: sånger till dikter av Bo Bergman

Jag läser om klockan som sjunkit
i djupet en gang.
Min själ är det rörliga djupet
och klockan min sång.
 
Min dikt är en klocka på botten
av havet som går.
Den klämtar men ödsligt och sällan
i ödsliga år.
 
Du darrande klocklang i själen
jag hörde dig nyss.
En man ligger vaken med våta
kinder och lyss.

Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvälldags,
och trött min ungdom till vila skrider.
Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.
Villsam är vägen som går fram
genom mörka länder.
Stjärnöga, stjärnöga,
når jag aldrig mer dina händer?
Tag mina händer
och led mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.

Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?

Lillebarn lilla, lillebarn mitt,
lillebarn kära, allting är ditt
-- hjärta och tanke och ton som far.
Lillebarn lilla, det är vad jag har.

Vill du ha sol att bli solblind på,
lillebarn, solbarn, så kyss mig och gå.
Mörkret är allting som här blir ditt,
lillebarn, lillebarn, lillebarn mitt.

Stannar du ändå, mitt lillebarn ?
Mörkret är bråddjup och vägar i skarn.
Mörkret är jag, det är jag som rår.
Lillebarn skrattar och skakar sitt hår.

Lillebarn, barn lilla, vind och vår,
ängarna springa i blom där du går.
Blåaste luft är ditt ögonpar.
Lillebarn, ljusbarn i molniga dar.

Det var en gammal, gammal man med handen tungt på staven, 
och han var jag och jag var han. Jag lutade mot graven. 
Det var en gammal, gammal fru i kjol av urblekt siden, 
och du var hon och hon var du som du skall bli med tiden.

Den gamla mannen satt och höll den gamla frun i handen, 
och solen föll och löfvet föll och käppen skrev i sanden 
de rader som jag skriver nu ikväll, när tiden stannat 
och du är jag och jag är du och intet allting annat.