Det viskar i vinden och mumlar vekt 
i solfallet över de döda. 
Jag söker som man den plats, där jag lekt 
som barn med barndomens röda 
och rörliga blod i sus. 
Jag hälsar, Sankta Klara, ditt hus, 
din gård, dina fönster som glöda! 
Längtan sänker vingen 
här i enslig fred. 
Vackra klockor, ringen. 
Sången ringer med.

Den brusande sångens klockklang går 
genom lindarnas valv som vakta 
din vila, Karl Mikael, år från år. 
Det gungar i grenarna sakta. 
Det ropar ur jorden. Jag hör 
ett eko av rösten som aldrig dör, 
hur det dör och dräps vad vi akta. 
Lyror dö och bjärta 
blad och allt jag vet. 
Stora sångarhjärta, 
du är evighet.

Men dagens brinnande män gå fram 
med lösen åt gamla och unga
och ris och rep åt varandra och skam 
åt den som icke vill slunga, 
sitt ord med vinden som vinden går. 
O, Sankta Klara, vad lösen får 
jag, när aftonens klockor sjunga? 
Låta dagen lida. 
Kvällen skall väl rå. 
Dag är gjord att strida, 
kväll att milt förstå.