O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
Ljuf är rosornas röst,
jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.

O du vänliga vik
med din speglade sky,
med din silfveromstrålade strand!
I din glimmande glans
runor randas och fly,
jag dem läser i lugnet ibland.

O du seglande svan,
o du sångare säll,
du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg,
och ditt kval har en kväll;
mina sorger din sång skall förströ.

Går en vind öfver våg,
öfver grumliga grund,
öfver böljorna brusar en by,
då ler vårsol på vik,
stillar stormen på stund,
och de fladdrande fläktarna fly.

Ty hvar vinter har vår,
och ett hopp har hvar höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol
och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår.