Fyra Sånger , opus 5

De älskliga blyga blommor 
I lundernas vackra vår, 
Jag tänker pä dem beständigt, 
Jag dem icke rätt förstår. 
De dofta så längtansfulla, 
De tyckas i väntan stå; 
Hvad längten i, mina blommor 
hvem kunnen I vänta på? 

De vaggande väna vågor 
Vid strändernas hvita sand, 
De sorla ibland så sorgset
Och susa så ömt ibland. 
Hvad sörjen I, glada vågor?
Hvem kunna de sakna än? 
Är det en förgråten glädje, 
En innerligt älskad vän? 

Men bäst jag frågar och frågar, 
Så rinner det i min håg: 
Jag sjelf är som vårens blommor,
Jag sjelf är som vårens våg. 
En längtan mitt hjerta gömmer, 
Som aldrig jag kan förstå.
Hvad sörjer du, stygga hjerta, 
Hvad månne jag väntar på?

Där sjöng en fågel på lindekvist,
                på lindekvist:
En liten fågel är jag förvisst,
som nog kan spela och sjunga.

Men borta dröjer mitt hjärtas vän,
                mitt hjärtas vän;
i lund och mark är han fjärran än
och flyger långt uti skogen.

Guds vackra ängel med ögon blå,
                med ögon blå,
han satt i molnet och hörde på
och sjöng så sakta i kvällen:

Du lilla fågel på lindekvist,
                på lindekvist,
Gud gif din älskling åt dig så visst,
som du kan spela och sjunga!

Och fågeln sjunger ännu i dag,
                ännu i dag;
om vännen kommit vet inte jag,
och inte ängelen heller.

O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
Ljuf är rosornas röst,
jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.

O du vänliga vik
med din speglade sky,
med din silfveromstrålade strand!
I din glimmande glans
runor randas och fly,
jag dem läser i lugnet ibland.

O du seglande svan,
o du sångare säll,
du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg,
och ditt kval har en kväll;
mina sorger din sång skall förströ.

Går en vind öfver våg,
öfver grumliga grund,
öfver böljorna brusar en by,
då ler vårsol på vik,
stillar stormen på stund,
och de fladdrande fläktarna fly.

Ty hvar vinter har vår,
och ett hopp har hvar höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol
och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår.

Vid den klara rand
af en blommig strand
sjöng en björk ibland
sina gröna visor,
och jag hörde då
i hans gren därpå,
och så sjöng han engång så:

Ack, jag vet, jag vet
mången hemlighet;
mången flicka gret
under mina grenar;
mången gosse såg
här så varm i håg
på den blåa vikens våg.

Klara månen sken
på min gröna gren.
Och så var det en,
som skar namn i barken,
och det var blott ett,
och han kysste det;
det har ingen, ingen sett.

Nästa kväll så kom
där en flicka, som
såg sig ofta om
och skref namn i barken;
och det var blott ett,
och hon kysste det;
det har ingen, ingen sett.

Nästa afton sken
månen på min gren.
Så kom åter en,
och så kom den andra
tyst liksom en hamn,
sökte vännens namn
i min trogna hvita famn.

Och min hvita stam
stod helt allvarsam,
och så smög det fram
hvad de båda skrifvit;
och de märkte nog
hvad som stod i skog,
och jag såg därpå och log.

Sedan hände så,
att de båda två
togo miste då
och ej kysste - trädet;
lilla vän, hur lätt
händer icke det?
Det har ingen, ingen sett.

Men där for ett sken
öfver löf och gren,
och ett sus där hven
öfver blad och toppar,
och en stjärnas tår
föll i vindens spår
ned på jordens korta vår.