Vid den klara rand
af en blommig strand
sjöng en björk ibland
sina gröna visor,
och jag hörde då
i hans gren därpå,
och så sjöng han engång så:

Ack, jag vet, jag vet
mången hemlighet;
mången flicka gret
under mina grenar;
mången gosse såg
här så varm i håg
på den blåa vikens våg.

Klara månen sken
på min gröna gren.
Och så var det en,
som skar namn i barken,
och det var blott ett,
och han kysste det;
det har ingen, ingen sett.

Nästa kväll så kom
där en flicka, som
såg sig ofta om
och skref namn i barken;
och det var blott ett,
och hon kysste det;
det har ingen, ingen sett.

Nästa afton sken
månen på min gren.
Så kom åter en,
och så kom den andra
tyst liksom en hamn,
sökte vännens namn
i min trogna hvita famn.

Och min hvita stam
stod helt allvarsam,
och så smög det fram
hvad de båda skrifvit;
och de märkte nog
hvad som stod i skog,
och jag såg därpå och log.

Sedan hände så,
att de båda två
togo miste då
och ej kysste - trädet;
lilla vän, hur lätt
händer icke det?
Det har ingen, ingen sett.

Men där for ett sken
öfver löf och gren,
och ett sus där hven
öfver blad och toppar,
och en stjärnas tår
föll i vindens spår
ned på jordens korta vår.