O du fria, stolta haf,
allas väg och ingens slaf,
du, som famnar utan gräns
jordens rand och himmelens!
Jag har sett din våg i fragga
bräcka köl och dränka flagga;
jag har hört i natt och höst
som en åskas dån din röst.

Men nu slumrar du så säll,
som ett barn i rosig kväll,
och nu gömmer du ditt svall
i den glittrande kristall.
Sof, mitt haf, på silkeskuddar,
bär oss långt från hemmets uddar,
bär oss kärligt i din famn
till en fjärran, okänd hamn!

När du vaknar upp i brus,
badande i morgonljus,
sänd en solig bölja då
till mitt hjärtas land också!
Söf dess sorg, och sjung dess fröjder;
vattna dalar, spegla höjder,
smält i silfver vid dess strand,
kyss, o kyss mitt fosterland!