I högan nord vår vagga stod 
Vid stormigt haf och skummig flod. 
Vi vexte upp ur frostig bädd, 
Som vintergran, i drifvor klädd.
Han står så grön 
I hvita snön,
Han reser stark
Sin kronas park 
Ur armod och ur ödemark.

När våren kom med fågelsång,
När solen glömt sin nedergång,
När blomsterkrönt stod polens rand 
Och fritt var haf och grönt var land;
Då blef vår håg 
Som strand och våg,
Då vardt oss sagdt 
Att stå på vakt 
För lifvets och för ljusets makt.

Här är hvart fält af strider rödt, 
Här, här har Finlands lejon blödt,
Här stod det stolt, med pannan höjd,
I blodig sorg och segerfröjd.
Här sjöng engång 
Dess bard sin sång 
Och, väckt af den,
Skall här det än 
Ur grafvarna stå upp igen.

Och hädau drog i fredens dar
En stark falang med panna klar 
Till mensklighetens stora strid 
Mot mörker, synd och död all tid.
En lyra blef 
Vårt adelsbref,
En vase huld 
Af ax i guld
Har gäldat ljusets makt vår skuld. 

Och Wasa gossar äro vi;
Vårt namn skall ej förgätet bli.
Vårt namn är stort och ärorikt;
Till ädel bragd har det oss vigt.
Det vigt vårt bröst 
Åt ärans röst,
Det har oss dömt,
Om vi det glömt;
Det har mätt högt det mål vi drömt.

Som tusen vågor sammangå 
Kring Finlands bygd i gördel blå,
Så mötas hjertan, mötas namn,
O fosterland, uti din famn. 
Att bära gladt 
Din fanas skatt,
Att kämpa med 
Ditt främsta led,
Var fäders bragd och Wasa sed.

Vårt land! Vårt finska fosterland! 
Din fasta botten är vår strand.
Så låt oss bli din starka vall,
Som hafvets våg ej bryta skall. 
Slå högt, vår barm! 
Vex stark, vår arm! 
Vex stor i skygd 
Af söners dygd,
Vår höga nord, vår finska bygd!