Stilla och skumt är på heden,
dagsljus och dagssus dö hän.
Stjärnorna skönjas, och veden
lyser från murknande trän. 
Nu när jag uppstår ur rosornas rus
flyktad med sommarens vindar och ljus
          Hjärtstilla, 
          smärtstilla,
blommar du nu vid mitt hus?

Blänkande kornblixtar draga
eldspår på synrandens stig,
täljä att ovädren jaga
än, fast de tystnat för mih.
Åskor som skakat mitt lifs firmament,
sensommareldar som själen bränt.
          Hjärtstilla, 
          smärtstilla,
svalkar du sveden de tändt?

Lyssna, mitt hjärta! På heden
darrar en sista lidelsens ton,
tordönets väldiga reden
eka farväl från den nattblåa bron.
Stort var att leva i rosor och rus,
vandra i glöd som vid vådeldars ljus;
          höstblommor,
          tröstblommor,
armt är ert sånglösa sus.