Mitt hjärta är en stadig bälg 
av ekebarkat skinn. 
I trettiårig sökn och hälg 
den vacklat ut och in. 
Den suger in all världens lust, 
den andas ut all världens pust; 
håll ut, mitt goda bälgaspel, ty så är livets dust.

Mitt hjärta är ett gästfritt hus 
med fyra stora rum. 
Hvar sal är full av klang och brus, 
men en är stängd och stum. 
Nu dansen in, I jungfrur små, 
men, kära, bullren icke så: 
min käresta vill hvila i sin kammars tysta vrå.

Mitt hjärta är ett bandat fat 
med gammalt lagrat vin. 
Kom an och drick, hvar glad kamrat 
så vidt som solen skin, 
och prisa rörd och minnesgod 
hvart gästabud jag dig bestod, 
när sista droppen ritat rödt sitt streck i dödens flod.