Trötta hufvud, sjunk till hvila,
Somna, sof i ro!
Låt din sista tanke ila
    Hem till fadershuset,
    Der han skall i ljuset
    Evigt vaken bo ...
  Sjunk till hvila,
  Sof i ro!

Trötta händer, fallen neder
På ett lugnadt bröst!
Til den sista bön jag beder
    Nu er sammanknäppen!
    Bedjen I, då läppen
    Blånar utan röst!
  Fallen neder
  På mitt bröst!

Trötta hjerta, du har kämpat;
Ändtlig får du frid'!
Känslans uppror så är dämpadt --
    Sista gången flämta
    Att dig återhemta
    Efter slutad strid. . .
  Du har kämpat,
  Haf nu frid!

      *  *  *  *


Djupt, djupt nere i mullen
  Roligt hvilar mitt stoft,
Fast ej blommor från kullen
  Sprida sin ljufva doft.

Vet ej vandraren stället,
  Der jag sofver i ro,
Lika trefligt är tjället
  Att till domen bebo.

Och jag vet hvem som dömmer,
  Ingen dömmer som Han,
Jag den trösten ej glömmer,
  Stilla somna jag kan.