Det var en gång en konung 
Så grå, som Odin. 
Han rådde öfver norden 
I fordomtima. 
En enda liten dotter hade han.
Ja, ja, 
Hur lågorna fladdra i spiseln! 

Hon var så skön som solen 
På Dovre fjällar.
Hon gaf sitt kungahjerta
Åt kärleks sorger.
En ringa väpnare så höll hon kär. 
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln! 

När det vardt sagdt för kungen 
I gästbudssalen, 
Förvandlades hans anlet,
Som vinterdrifva.
Sin dotter grof han lefvande i hög. 
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln.

Om våren skjöt en törnros 
Så röd ur högen,
Och väpnaren slöt rosen 
Till pantsarhjertat:
Dig, ros, så vill jag älska till min död.
Ja, ja,
Hur lågorna fladdra i spiseln!