Därute blåser stormen stygg
och drifvorna på gatan samlar,
och mörka natten svart och skygg
mot frusna fönsterrutan famlar.

Men borta i min farmors gård,
där är så ljust och varmt och stilla,
och aldrig där en vinter hård
med frost och snö och storm gör illa.

Minns pappa ej den gården mer
långt bort i norr vid älfvens vatten?
Se där går solen aldrig ner,
och som en dag är själfva natten.

Vet pappa, där är ständigt vår
och ständigt gröna sommardagar!
Bland gräs och blommor där man går
att plocka bär i skog och hagar.

Och där är sjön beständigt blå,
och alla träd ha löf så blyga,
och alla lamm på ängen gå,
och alla vackra svalor flyga.

Öch där går ej min fröjd förbi,
där ville jag beständigt blifva.
Säg, pappa, hvarför reste vi
från sommarn bit till natt och drifva?

Det är den lilla Ainas ord,
när hon sin ljusa sommar minnes
därborta i den höga nord
och vet ej att dess vinter finnes.

O barndomsdröm, som tror ännu
på oförvissneliga vårar,
i djupet af hvart bröst är du
och ler ännu i våra tårar!