Bjud ditt hjerta här att stanna
Uti dessa dalar qvar,
Der du ofta på din panna
Längtans ljufva vemod bar;
Der så ofta suckar trängde
Ur ditt bröst med lust att dö,
När en ljusblå vårnatt hängde
Lätt som gas kring land och sjö!

Säg, om vi ej sälla voro,
När du stöddes af min arm,
Och en nyfödd kärleks oro
Vaggades uti din barm? --
Längtar du ej hit tillbaka,
Vackra fånge, som mig flytt,
Med din riddare att vaka
Kärleks vapenvakt på nytt?

Lunden har ej gulnat redan;
Gröna än dess kronor stå.
Nattviolen och resedan
Dofta som de gjorde då!
Höstens bleka måne tågar
Genom nattens himmel än;
Men hans blick med vemod frågar,
Om jag mistat har min vän.

Bäckens glada vågor brusa
Utanför vår hyddas dörr,
Almens rika grenar susa
Vid ditt fenster än som förr.
Qvällens vind de blå gardiner
Ängslig fram och åter drar,
Och en ödslig måne skiner
På den tilja förr dig bar.

Sorgsen jag mig innesluter
I ditt rum. Hur kärt det är,
Flydda saliga minuter
Ack! att återkalla der!
Hvarje föremål derinne
Tyder på en lycklig stund
Utaf oförgängligt minne
I två hjertans trosförbund.

Än derute? Ingen blomma,
Som ej har sin lilla dikt!
Inga lundar (nu hur tomma!)
Som ej hört en eldig bikt!
Vackra flykting! Kom tillbaka!
Mina blommor vissna bort,
Om af svärmarns egen maka
De ej vattnas inom kort.