Hur långt oss än vägarna förde
Mot högbergens eviga is
Med alpglöd i tindrande fjärran
Och dödsköld i kvällarnas bris,
Hur långt våra ögon än sågo
Mot ändlösa perspektiv,
I nätternas svaghet vi drömde ibland
Om vårt hänsvunna liv.

Om tider av tro och av löften,
Av längtan och jubel och rus,
Om tider, då tonerna lekte
I sammanstörtande hus.
I lägret på högslättens branter
Vi längta ännu ibland
Med bitter trånad i själen
Till livets förlorade land.

Och långt ifrån höjdernas kyla
Och långt ifrån vindpiskad hed
Vi låta blickarna ila
Mot de fjärran dalarna ned
Och låta dem länge dröja
Vid lunder och rosen snår
Med hemligt ve innan färden
'nyo mot gletschern går.