Hör i fria rymder skalla
helga klockors högtidsljud;
se de fromma dem de kalla,
glade följa deras bud
Följ, mitt hjerta! följ att fira
Andaktsstunden af ditt hopp!
Pekar icke templets spira
mot den ljusa himlen opp?

Ack! hur grymt har icke tiden
Plundrat allt hvad här jag njöt?
Blott en dödens krans är vriden
Af de blommor, dem jag bröt.
Se! der Våren framgår åter,
Nya blommor jorden bär;
Men hvad jag så ömt begråter
Borta för mitt hjerta är.

Borta! Nej i dag förklarar
Himlens gensvar i min själ
Att det goda evigt varar,
Evigt gör mitt sanna väl.
Öfver jord och himmel sträckes
samma kärleks hulda famn,
Och den hand i stormen väckes
Som oss för till fridens hamn.

Hjertan dem en from bekantskap
Här i lif och död förband!
Själar, som i ljuf förwandtskap
Söken samma fadersland!
Glömmen jordens små bekymmer,
Glömmen hennes falska fröjd
Intet moln den himmel skymmer
Dit den trognes blick är höjd.

Låt oss gå att rösten blanda
I de frommas sång och bön,
Lifvas upp af samma anda
Och få samma nådelön:
kraft att verlden öfvervinna,
Ödmjukhet och tålamod
Och, när ångrens tårar rinna,
Hjertlig tro att Gud är god.

Hören I, hur skönt de skalla,
Andaktens förenta ljud?
Hur de trogne anbefalla
Sina vägar åt sin Gud!
Der, hvar bönens armar gerna
Fläta sig kring korsets stam
Der, hvar hoppet tror sin stjerna,
Följer den och hinner fram.

O mitt hjerta! Gud är nära -
Öppna dig och ljufligt känn
Andan som till dig skall bära
Kraften och hugsvalelsen!
Strålen faller från det höga,
Dimman skingrar sig och flyr,
Och för trons upplåtna öga,
Evighetens morgon gryr!