Sångstycken med accompagnement för forte piano

Hör i fria rymder skalla
helga klockors högtidsljud;
se de fromma dem de kalla,
glade följa deras bud
Följ, mitt hjerta! följ att fira
Andaktsstunden af ditt hopp!
Pekar icke templets spira
mot den ljusa himlen opp?

Ack! hur grymt har icke tiden
Plundrat allt hvad här jag njöt?
Blott en dödens krans är vriden
Af de blommor, dem jag bröt.
Se! der Våren framgår åter,
Nya blommor jorden bär;
Men hvad jag så ömt begråter
Borta för mitt hjerta är.

Borta! Nej i dag förklarar
Himlens gensvar i min själ
Att det goda evigt varar,
Evigt gör mitt sanna väl.
Öfver jord och himmel sträckes
samma kärleks hulda famn,
Och den hand i stormen väckes
Som oss för till fridens hamn.

Hjertan dem en from bekantskap
Här i lif och död förband!
Själar, som i ljuf förwandtskap
Söken samma fadersland!
Glömmen jordens små bekymmer,
Glömmen hennes falska fröjd
Intet moln den himmel skymmer
Dit den trognes blick är höjd.

Låt oss gå att rösten blanda
I de frommas sång och bön,
Lifvas upp af samma anda
Och få samma nådelön:
kraft att verlden öfvervinna,
Ödmjukhet och tålamod
Och, när ångrens tårar rinna,
Hjertlig tro att Gud är god.

Hören I, hur skönt de skalla,
Andaktens förenta ljud?
Hur de trogne anbefalla
Sina vägar åt sin Gud!
Der, hvar bönens armar gerna
Fläta sig kring korsets stam
Der, hvar hoppet tror sin stjerna,
Följer den och hinner fram.

O mitt hjerta! Gud är nära -
Öppna dig och ljufligt känn
Andan som till dig skall bära
Kraften och hugsvalelsen!
Strålen faller från det höga,
Dimman skingrar sig och flyr,
Och för trons upplåtna öga,
Evighetens morgon gryr!

Fordom grönlockade Hertha
älskade himmelens Gud.
Se, i sin famn, vid sitt hjerta
håller han ännu sin brud.

Arfvingar hade han tvenne
(kärleken arfvingar ger):
sonen bråddes på henne,
dottren på fädernet mer.

Tålamod kallades gossen.
Modren med sorg honom när.
Och, som de nattliga blossen,
bleknadt hans anlete är.

Stafven med törniga taggar
stöder -- och sårar hans arm. 
Striden, den eviga, vaggar 
han i sin suckande barm.

Stilla han vandrar och dyster, 
ögat till jorden slår ner. 
Hoppet, hans skönare syster, 
pekar åt himlen, och ler.

Lefvande är hon som tankan, 
glad söm den blommande vår, 
och med en bindel af rankan 
fästes dess flygande hår.

Brodren med plågorna fäktar 
tröttad, men manlig och fast. 
Systern, den vingade, fläktar, 
och de fly alla med hast.

Ljus -- Alfer! Svärjen oss begge, 
svärjen oss huldhet och tro! 
Följen oss, till dess vi lägge 
ner våra hufvud till ro. 

Kämpande son utaf Hertha, 
håll mig i stormarna opp! 
Trösta mitt lidande hjerta, 
himmelens dotter, du hopp.

Slumra ej bort i en onyttig hvila
hastigt de flycktige timmarne ila,
evigt de följa sitt hvirflande lopp;
fåfängt de dröjas af böner och tårar,
fåfängt de sörjas af tanklöse dårar
fåfängt förnyas af svärmarens hopp
  Fången minuten som skänkes er!
  Vänner! den bjudes aldrig mer.

Räcker oss Febus sin himmelska luta
Sjungom de lyckliga timmar vi njuta
Mirten och blommor bekranse vårt hår.
Kommande stunder af mörker betäckas,
Stunder som flytt ej af saknaden väckas,
Blott den närvarande stunden är vår
  Fången minuten &c.

Må den som lider, till tröst i sin smärta,
Vänta af framtiden lugn i sitt hjerta,
Vänta sin sällhet af dagar som gry;
Lemna ej hoppet att grunda din lycka
Skynda ur tillfällets händer att rycka
Gynnande timmar som snart skola fly.
  Fången minuten &c.

Sansad likväl när du sällheten jägtar,
Töm ej till dräggen den rusande nektar
Tillfället gjuter i nöjenas bål;
Glädjen af måttlighet tryggast förvaras:
Ofta den stund som af nöjena sparas
Leder oss säkrast till sällhetens mål.
  Wänner, må stunden som glädjen ger
  Aldrig försvunnen ångra er!

Hvar jag är du frågar, flygtig vorden,
då jag från min faders borgar drog?
Har jag då ej slutat allt på jorden:
har ej den som älskat, lefvat nog?

Frågar du hvart Näktergalen flydde:
hvilken sång ur vårens lund dig hann?
blott de dagar, då han kärlek lydde,
blott så länge, tro mig, lefde han.

Glaset (Basröst)
Vänner nalkens hit och sluten
eder till min glada rund!
Fatten mig i hand och njuten
själen utaf vårt förbund!
Drufvans nektar i mig svallar
ljuf och lifvande är den,
och till Guda sällhet kallar
den hvarenda nöjets Vän.

Lyran (Tenorröst)
I, som glädjens ring förfelen
i bekymrens mörka natt
närmen er till mig och delen
mina rika håfvors skatt!
Sångmön vid min sida thronar
yr och glad på samma gång;
och från mina strängar tonar
hennes muntra växelsång.

Glaset
I, som verlden gärna glömmen
nalkens till min glömskas flod!
Ösen derutur och tömmen
vid dess bräddar drufvans blod!
Nya bilder skola stråla
ned till Er från himmelen
och i purpurns färg sig måla
uppå Edra anleten.

Lyran
I, bland Er som sällan hörde
mina sköna sammanljud,
kommen hit till mig, och rörde,
hyllen Harmoniens Gud!
Knäppen så på mina strängar
att dess toner nalkas skyn;
och ånyo Edens ängar
skola skimra för er syn.

Lyran och Glaset (i duett).
Vänner, skynden då och dricken,
höjen festligt Glädjens sång!
glade mot er LifsSol blicken,
hennes bana är ej lång:
ren från middagshöjden skriden
närmar hon sig till sitt mål,
nyttjen då den korta tiden,
sjungen, klingen hennes skål.

Utan Dig, hur skulle nöjet gjuta
någon stund af sällhet öfver mig?
Man måste älska för att Nöjet njuta
och för att älska, känna Dig.
I menskligheten allting blandas
af ömsom ondt och godt;
allt förgås, allt dör, allt förgås som andas,
allt men min kärlek lefver blott.

Jag dyrkar andaktsfullt verldars Gud,
jag lyder villigt min Konungs bud,
i alla menniskor ser jag bröder,
då med mitt arbete jag mig föder,
så har jag nog.

Ett roligt samvete lugn mig ger,
Med lugnets kraft jag mot verlden ler,
När dagens ljus mig till arbete kallar,
Min blod med hälsofullt omlopp svallar
och allt går lätt.

Med glädje skådar jag rymden kring,
Beundrar skaparn i hvarje ting,
Jag lätt den nordiska luften andas,
Af qualens ångor den alldrig blandas,
ty jag är fri.

Mitt fria bröst är för frugtan stängt,
Att kunna kufvas jag alldrig tänkt,
At häldre stupa jag tidigt lärde,
Ty för en slaf har ej lifvet värde
så tänker jag.

Gör alla rätt, vörda landets lag,
Ditt ödes skiften med lugn fördrag,
I redligt bröst älska barn och maka,
Njut, men var färdig att lätt försaka,
så tänker jag.

Håll själen väpnad mot ödets nyck,
Med bergfast kraft stå mot allt förtryck,
Låt våldet studsa ifrån din panna,
Låt vid föragtet din hämnd få stanna
så tänker jag,

Byt alldrig bort dina fäders sed,
Den vare helig från led till led,
Ty derpå grundar sig Svenskens styrka,
Att rätt och frihet med framgång yrka,
Så tänker jag.

Så tänker jag och skall evigt sky,
De yra folkhopars illskna gny:
Min frihet ej skall en annans störa,
Ty rätt åt alla skall lagen göra
i Svea land.

Der faran gäller, dit vill jag gå
Att som en mur emot våldet stå
Till tapperhetens och ärans bana
Än gamla fäder från Vallhall mana
hvar redlig svensk.

Canto:
We den som med griller sig plågar
ännu uti sin ålders vår,
och som med rynkad panna tågar
den väg som genom rosor går.

Chor:
Och som med rynkad panna tågar
den väg som genom rosor går.

Canto:
Oss Glädjen vinkar, huld, benägen,
Ger lifvet en ätherisk glans,
Och då vi stå vid skiljovägen,
Den möter oss med segrens krans.

Chor:
Och då vi stå vid skiljovägen,
Den möter oss med segrens krans.

Canto:
Än susar källan, sorlar bäcken,
Och än en molnfri aftonstund,
Bestrålar månen rosenhäcken
som fordom uti edens lund.

Chor:
Bestrålar månen rosenhäcken
som fordom uti edens lund.

Canto:
Än drufvans Nektar ljuft berusar
Och lindrar Menskohjertats we,
Och än den varma kyss förtjusar
Som flickans rosenläppar ge.

Chor:
Och än den varma kyss förtjusar
Som flickans rosenläppar ge.

Canto:
Än Näktergalens stämma ljuder
Att tjusa hvarje känsligt bröst
Och än dess sång ej fåfängt bjuder
Åt qvalda hjertan hopp och tröst.

Chor:
Och än dess sång ej fåfängt bjuder
Åt qvalda hjertan hopp och tröst.

Canto:
Gud jorden skön har velat dana
Att menskan der må fröjda sig,
Och under all min lefnads-bana
Skall glädjen där ledsaga mig.

Chor:
Och under all min lefnads-bana
Skall glädjen där ledsaga mig.

I kretsen af vänner
hvad lyckliga dagar
jag suckande njöt.
Jag bunden mig känner
af kärlekens lagar:
jag tystnaden bröt.

Med glädje jag hörde
min känsla dig rörde
och vann ditt behag
förtjusande Flicka
mån hymen skall blicka
ned på oss en dag.

Farväl, tills mig tiden
På gynnande vingar
För åter till dig
Lätt vågar den striden
Som kärleken tvingar
Att draga i krig.

Den vingade Guden
Till älskade bruden
Skall leda min stig.
Ditt tjusande minne
Skall lifva mitt sinne:
Glöm du icke mig!

Recit.
Wårt samfund öpnas Gån! att i de dar som komma
ännu för edra fjät med urval rosor strö
Så talar Wisheten; ty nöjets sparda blomma
bär kanske i sin kalk en ofödd nyttas frö.

Poco Allegretto
Men du min hälsning fick till mödornas försköning

Recit.
Så råder glädjen oss, möt leende din quäll,
om nyttan är din pligt, är Nöjet din belöning:
har du den ena fyllt, det andra njut var säll!

Andante
Nöje mägtiga Gudinna
för hvars fjäderlätta fot
all jordens rökvärk brinna,
tag, tag äfven vårt emot!

Bjud åt den, som går att skörda
Frukten af ett värksamt lif,
Lägga från sig dagens börda
Ibland våra tidsfördrif!

Honom som bekymren helsa
Räck din trollstaf, att en stund
Af hans mörka timmar frälsa
Åt vårt glädtiga förbund.

Bjud Behagen att fördröja
Lifvets snart försvunna dröm:
Under deras lånta slöja
Dina fjäril-vingar göm.

Bröder byggom dem ett Tempel
Och en fristad Vänskapen!
Gifvom verlden ett exempel,
Huru glädjen egnar den!