Förglöm ej mig när, ryckt ifrån ditt hjerta
mig till en okänd rymd ett okändt öde för,
der ingen ömhetsblick förstår min smärta
och vinden kallt min saknads suck förströr;
der ingen öpnad famn en fristad för mig döljer
dit jag kan lugnad fly då ödets våld förföljer
min ömma, veka själ som altid säger dig:

förglöm ej mig, förglöm ej mig!

Förglöm ej mig i nöjets verld bland Vänner
Som sluta dig med fröjd i kretsen in,
Der ingen anar hvad mitt hjerta känner
Och ingen hviska hörs: min Hilma, jag är din.
Då nödens tunga hand min bana töcknig målar
Ur ingen själfull blick mitt hjertas Eden strålar,
Hör då i minnets verld min kärlek säga Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig om hatet skulle svärta
Din Hilmas bild i minnets ljusa glans.
Gif mig din dygds försvar uti mitt hjerta,
Och gjut ej misstrons gift i eternellens krans,
Som flätar hvarje länk af dessa tunga banden
Dem lifvets boja gaf. Se! i de ljusa landen
Hvart afvissnadt blad skall en gång säga Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig, då löfvets hvalf i lunden
Af Bores hand i spillror härjadt är
Då lyssna vid din dörr i aftonstunden
Och hör min vålnads gång som dig min helsning bär.
Med tankens fria flygt jag ilar till ditt möte;
Och trycker i en dröm min himmel till mitt sköte
Tills i ett vaknadt qval min längtan säger Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!

Förglöm ej mig då vårens Härold svingar
Omkring ditt tjäll: med västans lätta flygt
Bryt minnets ros der bäckens bölja klingar
Och kyss mitt ögas blå i sippans spegel tryckt.
Låt då din lyras ljud det fordnas dröm förklara
Och på en fjerran strand skall hjertats luta svara
Med trohetens accord, som evigt säger Dig:

Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!