Rösten.
Skall någon rolighet i byn gå för sig
med friskt humör, på gammal, ärlig sed.
fallalerallalerall, så bör sig,
att Speleman der sammastäds är med.

Chorus.
Hej! fallalerallalerallalerallalerall.

Rösten.
Ty utan speleman, det alltid felar
Ett godt courage, lustighet och fröjd.
Han spelar
Och strax står munterheten upp i höjd.

Den lilla glunt i vaggan blir så pigger
Och får så stora ögon vid min drill.
Och ligger
Och skrattar för sig sjelf och lyss dertill.

När jag stämt opp, så börjar gumman knycka
På sig, och blir så rask, som förr, i fläng:
Sin krycka
Hon kastar bort från sig och tar en sväng.

Ja, för en polska gubben sjelf ej nekar:
Han också dansa vill, så godt han kan:
Han knekar
Och stampar takt med foten, som en ann.

Men aldramest jag flickor kan förtrolla,
De önska visst violn i sängen fanns
De hålla
Till ljusan dager ut hvarenda dans.

Och stånkan, som förut har haft det felet
Att stilla stå och göra ingen ting,
Vid spelet
Får åter lif och vandrar laget kring.

Och skulle allt för mycket dulcianen,
Violen gnissla, att ej polskan går,
Mot granen
Jag stråken gnider, och strax ljud han får.

Och så är denna polska nu till ända,
Med henne alla glada, muntra språng.
Kanhända
Jag spelar om den för er än en gång.