Vak upp till möda, min raska arm!
vak upp med makt,
och min trogna, dundrande slägga!
den dagen skola vi hålla varm
i hurtig takt,
till sent i qväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned:
Jag har ej lust
För den att springa och flåsa:
Här står jag, min egen lyckas smed
Och med min pust
Jag sjelf långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden jern så mång
Dock deribland
Ej något enda jag bränner.
Jag vänder dem alla med stadig tång
Och säker hand,
Och hvad de tåla, jag känner.

De mennisko-nackar att böja rätt,
Ej vill förslå
Hvad medel de store bruka;
Men mina klampar jag sköter lätt, -
Jag dunkar på,
Tills dess att de blifva mjuka.

Sen gör jag utaf dem hvad jag vill,
Hvad bonden bäst
Behöfver, - och det blir duga:
Åt honom hamrar jag lia och bill;
Och skor hans häst,
Och läser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,
Ett godt glas öl
Kan jag behöfva och tåla;
Men aldrig någon mig träffa skall
I gräl och söl
Bland dem som på krogen skråla.

Med första gnistan som far mot skyn
Utur min hand,
Uppsänder jag morgonbönen,
Och prisar om qvällen Guds Försyn,
Som undransvärd
Mig skänker hvilan och lönen.

Men lördagsqvällen en sotig kropp
Förnöjd jag tvår,
Ty då är Sabbaten inne
Och glad, när morgonen träder opp
Till Kyrkan går
Med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut,
Min ringa lott
Ej menniskors afund retat;
Men om mitt arbet af Gud till slut
Bepröfvas godt,
Jag ej förgäfves arbetat!