Högre uppsteg dagen,
  Glädjen och behagen
Väcktes ur sin långa vinterdvala;
  Vårens krans blef bunden,
  Göken gol i lunden,
Och kring hyddan flög min kända svala;
  Luften ljöd och skogen,
  Minsta fågel trogen
[Gjöt]1 i stämmor späda hjärtats brand.

  Allas fröjd jag hörde;
  Djupast dock mig rörde,
Lärkans ljufva lott i himlarunden:
  Varmast sågs den ömma
  Om sin kärlek drömma,
Och om sällheten af lifs sekunden;
  Hvarje ton hon sände,
  Der till skyn hon lände,
Tycktes klinga i mitt öra så:

  Lycklig den, som inga
  Hårda bojor tvinga,
Att den fria etlierns rymd försaka;
  Som för sången buren,
  Ständigt ser naturen
I gestalterne af vår och maka!
  Så jag qvädas hörde;
  Echo återförde
Mångfördubblad hennes sång till mig.

  Blott med solen följa
  Öfver land och bölja,
Än till Söderns hem och än till Nordens
  Kyssas först i dalen,
  Sen i ethersalen,
Sjunga känslans salighet och jordens;
  — Hvilken lott du njuter!
  Hvilken fröjd du sluter,
Lärka, Lärka, i din lilla bann!