Knappt leker mört, knappt hoppar lax,
knappt blåses vintern ut,
då står du röd som fordomdags
och glimögd vid din knut.
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
hvar får din själ sin druckenhet,
du gamle Fridolin?

Hvad bryr det dig att vivor le,
att nävans kind är täck?
Har du ännu en krans att ge,
du många kvinnors gäck?
Hvad suckar blandas av ditt bröst
med djupa skogars hvin?
Fins än, till svar, en mänsklig röst
som suckar: Fridolin?

Du går med knäsid gångjärnsrock
och hög och fejad hatt,
du drager balsam i din lock
och bär en skön kravatt.
Ack, på de unga narrars stig,
där vällukt svävar fin,
att jag ännu skall möta dig,
du gamle Fridolin!

Gå hem och gnid det fåralår,
som hänger på din vägg,
och sjung om våra tomma år
och sälla dryckers drägg.
Gjut dubbelt öl på flisorna
av sargad violin,
och gjut i aftonvisorna
ditt svårmod, Fridolin!