Bäst som skeppet låg för ankar
Under strandens gröna bankar,
Då stod skepparen på däck och skrek:
"Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
Som föslusten er bland roser,
Glömmen lundens turturdufvor för den salta
vågens mås!"
Och se här går skeppet på den saltande våg,
Och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
Och den krigsherrn där på backen
Med den bakåtböjda nacken,
Han som super bakom seglet, är kaptenen, glad
i håg.

Men all skyns och djupsens drakar
Gny och spy, och skeppet skakar,
Så att skepparn tappar flaskan midt i hafvets
vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
"Det är nätt att skutan flyter.
Hvem är tjockast af allt folket?
Vi få kasta ut en knöl."
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grof och vördig, som en sådan
karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
Och han håller sig för magen;
Man kan se, att han är ganska sjuk och önskar
sig i land.

Men vi veta ut af skriften,
Huru Jona slapp ur griften,
Se'n han drifvit långt och länge uti hafvets
vilda svaj;
Och när visas hur syrtuten,
När som hvalen stängde truten,
Vardt beskuren och förvandlad till en något
spräkt kavaj.
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på
vänster hand!
Och se här står han vid disken
Och begär en sup på fisken,
Och jag önskar samma goda åt hvar yngling i
vårt land.