När enen börjat ryka, 
är abborleken slut; 
jag skär mig spö och klyka 
och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 
det rycker i min hand, 
ty kärlek suger folk och fä, 
i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 
och skälva på sin fot, 
nu leker vikens braxen 
och fyller när och not. 

När skogens enar stå i rök, 
tar häggen floret på, 
då hvisslar svala, ropar gök 
att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 
är flickors längtanstid; 
de argaste bli fromma, 
den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 
den enda tid det är 
då kvinnokönet röjer spår 
av ömmaste begär! 

Så vill jag mig förnöja 
den korta tid jag kan. 
Kom, var min braxenmöja, 
jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 
i sommarljusets sjö, 
till häggen ståndar röd av frost 
och enen hvit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 
i kvällens nordanhvin, 
då spinna nejdens tärnor 
sitt egen brudelin.