Jag, min egen fånge, säger så: 
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 
eller en smekning, den man sällan får, 
livet är icke ett beslut att gå 
eller två vita armar, som hålla en kvar. 
Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, 
livet är den nära lyckan som går oss förbi, 
och tusende steg vi icke förmå oss att göra. 
Livet är att förakta sig själv 
och ligga orörlig på botten av en brunn 
och veta att solen skiner däruppe 
och gyllene fåglar flyga genom luften 
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. 
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 
Livet är att vara en främling för sig själv 
och en ny mask för varje annan som kommer. 
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 
och att stöta bort det enda ögonblicket, 
livet är att tro sig vara svag och icke våga.