Fyra sånger till dikter av Edith Södergran

Jag, min egen fånge, säger så: 
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 
eller en smekning, den man sällan får, 
livet är icke ett beslut att gå 
eller två vita armar, som hålla en kvar. 
Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, 
livet är den nära lyckan som går oss förbi, 
och tusende steg vi icke förmå oss att göra. 
Livet är att förakta sig själv 
och ligga orörlig på botten av en brunn 
och veta att solen skiner däruppe 
och gyllene fåglar flyga genom luften 
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. 
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 
Livet är att vara en främling för sig själv 
och en ny mask för varje annan som kommer. 
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 
och att stöta bort det enda ögonblicket, 
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

O vad helvetet är härligt! 
I helvetet talar ingen om döden. 
Helvetet är murat i jordens innandöme 
och smyckat med glödande blommor... 
I helvetet säger ingen ett tomt ord... 
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit 
och ingen vilar och ingen sitter stilla. 
I helvetet talar ingen, men alla skrika, 
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft. 
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar. 
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Jag är allena bland träden vid sjön, 
jag lever i vänskap med strandens gamla granar 
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar. 
Allena ligger jag och väntar, 
ingen människa har jag sett gå förbi. 
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar, 
bittra slingerväxter krypa i min famn, 
jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting. 
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond. 
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår, 
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup, 
lyckan är fältet som sover i middagens glöd 
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar, 
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting... 
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar. 
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon. 
Smärtan ger oss allt vad vi behöva - 
hon ger oss nycklarna till dödens rike, 
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka. 
Smärtan döper barnen och vakar med modern 
och smider alla de gyllene bröllopsringarna. 
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna, 
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals, 
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade... 
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar? 
Jag vet ej mer. 
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar, 
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma, 
hon ger den enda kyssen som är verklig. 
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken, 
hon ger oss alla livets högsta vinster: 
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.