(Margit tänker vid sländan:)
Vad månde den längtan vara,
som rör sig i mitt sinn?
Till Österland vill jag fara,
till allra kärasten min.

Och sker mig efter min vilja,
då blir jag i Österland
till Sarons fagraste lilja
och får brytas av hans hand.

Och sker mig efter min vilja,
han fäster mig vid sitt bröst,
och intet får oss skilja,
jag varder hans ögontröst,

som han bär genom sorger och fröjder:
i Kana, vid Lasarus´grav,
på Tabors bestrålade höjder,
på det galileiska hav,

där trygg, medan vindarne ila
över brusande böljors larm,
det vita blomstret får vila
på Davidssonens barm.

Jag ville vara en druva,
som kärasten plockat har
och njuter mellan ljuva
och dejliga läppars par;

ett korn bland dem, som mogna
för nådehungrig hjord
och räckes åt de trogna
i brödet vid altarbord.

Jag längtar och väntar i fjärran
hans uppenbarelse,
jag trängtar att varda med Herran
till en enda varelse,

i himmelsk lekamen och ande
med den skönste i himlen till ett.
Pris honom i allo lande,
som mig hopp därom berett.