Ack visste du, för dig jag lågar,
som stjernan för sin himmel der,
dig söker, lik det bi som tågar
till blomman som dess nektar bär
då du komme i qvällens timma,
när Ganges våg så stilla blir,
och när daggens tårar glimma,
ja när daggens tårar glimma,
i rosens lund till din Emir.
  Der, min ljufva sköna,
  träden dunkelt gröna
  i aftonrodnans prakt,
  blommor, daggigt friska
  näktergal och siska,
  alla ljufligt hviska
  alla ljufligt hviska
  alla om kärlek blott.

Ack finge jag dig åter höra
som förr en mild och stjernklar natt
du skänkte åt mitt tjusta öra
din stämmas rika perleskatt
då jag ville ge dig, o ljufva,
mitt Bengador, mitt stolta slott,
som i Ganges speglar sina lundar,
som i Ganges speglar sina lundar
och sina torn i hafvets glans.

Ack vet, så lätt som vågen flyter,
en vink af mig, en önskan blott
din ringa lott i glans förbyter
till sultaninnans sköna lott.
Ja i morgon skall du tro, o sköna,
att solen sjelf, att fästets Gud
stigit ned att dig få belöna
stigit ned att dig få belöna
och kalla dig sin hulda brud.