Gullmanig fåle, 
Skinfaxe, drager 
vårsol ur vågen mer härlig än förr. 
Morgonens stråle, 
dubbelt så fager, 
leker i kungssal: det klappar på dörr.

Sorgsen i hågen 
Fritiof inträder, 
blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst 
häves som vågen. 
Främlingen kväder 
avskedets kväde med darrande röst:

"Böljorna bada 
vingade hästen, 
sjöhästen längtar från stranden igen. 
Ut vill han vada; 
bort måste gästen, 
bort från sitt land och sin älskade vän.

Dig ger jag ringen,
Ingeborg, åter; 
heliga minnen bo troget i den. 
Giv den åt ingen! 
Fritiof förlåter; 
mig ser du aldrig på jorden igen.

Ej skall jag skåda 
stigande röken 
mer ifrån Nordlanden. Mänskan är slav; 
nornorna råda. 
Böljornas öken, 
där är mitt fädernesland och min grav.

Gå ej till stranden, 
Ring, med din maka, 
helst sedan stjärnorna sprida sitt sken! 
Kanske i sanden 
vräkas tillbaka 
Fritiofs, den biltoge vikingens, ben." -- 

Då kväder kungen:
"Tungt är att höra 
mannen, som klagar likt kvidande mö. 
Dödssång är sjungen 
ren i mitt öra. 
Vad är det mer? Den som föds, han skall dö.

Nornornas lottning, 
huru vi fike, 
trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån. 
Dig ger jag drottning, 
dig ger jag rike, 
skydda det du åt min växande son!

Väl har jag suttit
vänsäll i salen, 
väl har jag älskat den gyllene frid. 
Dock har jag brutit 
sköldar i dalen, 
sköldar på sjön, och ej bleknat därvid.

Nu vill jag rista 
geirs-odd och blöda, 
strådöd ej höves för nordmannakung. 
Ringa är sista 
idrottens möda, 
mera än livet är döden ej tung."

Då skar han ärligt 
runor åt Oden, 
dödsrunor djupa på bröst och på arm. 
Lyste så härligt 
droppande bloden 
fram mellan silvret på hårvuxen barm.

"Bringen mig hornet! 
Skål för ditt minne, 
skål för din ära, du härliga Nord! 
Mognande kornet, 
tänkande sinne, 
fredelig bragd har jag älskat på jord.

Fåfängt bland vilda, 
blodiga drotter 
sökte jag friden, hon flyktade hän.
Nu står den milda 
ätthögens dotter 
väntande på mig vid gudarnas knän.

Hell er, I gudar, 
Valhallasöner! 
Jorden försvinner; till asarnas fest 
gjallarhorn budar. 
Salighet kröner 
skönt, som en guldhjälm, den kommande gäst." -- 

Sade och tryckte 
Ingeborg handen, 
handen på son och på gråtande vän. 
Ögat han lyckte, 
kunglige anden 
flög med en suck till Allfader igen.