Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald]

Där växte uti Hildings gård 
två plantor under fostrarns vård. 
Ej Norden förr sett två så sköna, 
de växte härligt i det gröna.

 ... 

Björn och Frithiof sutto båda 
vid ett schackbord, skönt att skåda. 
Silfver var hvarannan ruta, 
och hvarannan var af guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder! 
Upp i högbänk jag dig leder, 
töm ditt horn, och låt mig sluta 
spelet, fosterfader huld!" 

Hilding qvad: "Från Beles söner 
kommer jag till dig med böner. 
Tidningarna äro onde, 
och till dig står landets hopp." 

Frithiof qvad: "Tag dig till vara, 
Björn! ty nu är kung i fara. 
Frälsas kan han med en bonde: 
den är gjord att offras opp." 

"Frithiof, reta icke kungar! 
Starka växa örnens ungar: 
fast mot Ring de aktas svaga, 
stor är deras makt mot din." 

"Björn, jag ser, du tornet hotar, 
men ditt anfall lätt jag motar. 
Tornet blir dig svårt att taga, 
drar sig i sin sköldborg in." 

"Ingeborg i Baldershagen 
sitter och förgråter dagen. 
Kan hon dig till strids ej locka, 
gråterskan med ögon blå?" 

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 
var mig kär från barndomsdagar; 
hon är spelets bästa docka, 
hur det går, hon räddas må."

 ... 

Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.

 ... 

Nu är det höst,
stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
ändå derute!

 ... 

Nu är att säga, huru 
jarl Angantyr satt än 
uti sin sal av furu 
och drack med sina män. 
Han var så glad i hågen, 
såg ut åt blånad ban, 
där solen sjöng i vågen 
allt som en gyllne svan.

 ... 

På skeppsdäck satt 
i sommarnatt 
bedrövad hjälte. 
Som vågor välte 
än sorg, än harm
uti hans barm; 
och tempelbranden 
rök än från stranden. 
"Du tempelrök, 
flyg högt och sök, 
sök opp Valhalla 
och nederkalla 
den Vites hämnd, 
åt mig bestämd! 
Flyg dit och skvallra, 
så valven skallra, 
om tempelrund, 
förbränd till grund; 
om träbelätet, 
som föll från sätet 
och brände 
ned som annan 
ved; om lunden sedan,
fridlyst, alltsedan 
svärd bands vid länd -- 
nu är han bränd, 
fick ej den heder 
att ruttna neder! -- 
Det där, med mer, 
som var man ser, 
glöm ej att föra 
till Balders öra, 
du töckenbud 
till töcknig gud!

Helt visst besjungen 
blir milde kungen, 
som bannlyst mig, 
ej just från sig, 
men från sitt rike. 
Välan, vi vike 
till riken blå, 
där vågor gå. 
Du får ej vila, 
du måste ila, 
Ellida, ut 
till världens slut. 
Du måste vagga 
i saltad fragga, 
min drake god; 
en droppe blod 
ej heller skadar, 
evar du vadar. 
I stormens sus 
är du mitt hus; 
det andra brände 
gud Balders frände. 
Du är min Nord, 
min fosterjord; 
ifrån den andra 
jag måste vandra.  
Du är min brud 
i becksvart skrud; 
ty på den vita
var ej att lita. --

Du fria hav, 
du vet ej av 
kung, som förtrycker 
med härskarnycker. 
Din kung är den 
bland fria män, 
som aldrig skälver, 
hur högt du välver 
i retad harm 
vitskummig barm. 
De blåa fälten 
förnöja hjälten. 
Hans kölar gå 
som plog därpå, 
och blodregn dugga 
i ekens skugga, 
men stålblankt är 
utsädet där. 
De fälten bära 
sin skörd av ära, 
sin skörd av guld.
Bliv du mig huld, 
du vilda bölja! 
Dig vill jag följa. 
Min faders hög
står still, och trög, 
och vågor döna 
omkring den gröna. 
Min skall bli
blå, med havsskum på, 
skall ständigt simma 
i storm och dimma 
och dra allt fler 
i djupet ner. -- 
Du blev mig givet 
till hem i livet,
 du blir min grav, 
du fria hav!"

Så kvad den vilde. 
Med sorg sig skilde 
hans trogna stäv 
från välkänd säv. 
Han vaggar sakta 
bland skär, som vakta 
ännu i Nord 
den grunda fjord.  
Men hämnden vakar: 
med tio drakar 
kung Helge sam 
i sundet fram. 
Då ropte alla: 
"Nu kung vill falla. 
Ett slag han ger; 
ej trives mer 
valhallasonen 
inunder månen, 
vill ovanom, 
varfrån han kom; 
den gudabloden 
vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 
förrn osedd makt 
vid köln sig hakar 
på Helges drakar. 
Allt mer och mer 
de dragas ner 
till Ranas döda, 
och själv med möda 
kung Helge sam 
från halvdränkt stam. --

Men Björn den glade 
log högt och sade: 
"Du asablod, 
den list var god. 
Mig ingen sporrat, 
jag skeppen borrat 
förliden natt, 
ett lovligt spratt! 
Jag hoppas, Bana 
af gammal vana 
dem håller kvar; 
men skada var, 
att icke drotten 
gick med till botten."

I vredesmod 
kung Helge stod, 
knappt frälst ur vågen. 
Han spände bågen, 
stålgjuten, rund, 
mot klippig grund. 
Han själv ej kände, 
hur hårt han spände, 
tills med en klang 
stålbågen sprang.

Men Fritiof väger 
sin lans och säger: 
"En dödsörn bär 
jag bunden här. 
Om ut den flöge, 
då låge höge 
kungsniding fälld 
för våld och väld. 
Men frukta icke, 
min lans ej dricke 
den feges blod! 
Den är för god 
för de bedrifter. 
På runogrifter 
han ristas må, 
men icke på 
de nidingsstänger, 
där ditt namn hänger. 
Ditt mandomsrön 
försjönk i sjön. 
Till lands ej heller 
det mycket gäller. 
Rost bryter stål, 
ej du; ett mål 
mer högt än detta 
vill jag mig sätta. 
Giv akt, hur vitt 
det går från ditt." -- 

Då tar han furen, 
till åra skuren, 
en mastfur fälld 
i Gudbrands däld. 
Han tar dess make 
och ror sin drake. 
Han ror med kraft: 
som rörpils skaft, 
som kallbräckt klinga, 
de åror springa. --

Nu sol går opp 
bak fjällens topp, 
och vinden ljuder 
från land och bjuder 
var våg till dans 
i morgonglans. 
På böljans toppar 
Ellida hoppar 
i fröjd åstad; 
men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna, 
du höga Nord! 
Jag får ej stanna 
uppå din jord. 
Från dig att stamma 
jag yvs med skäl. 
Nu, hjälteamma, 
farväl, farväl!

Farväl, du höga 
valhallastol, 
du nattens öga, 
midsommarsol! 
Du klara himmel, 
lik hjältens själ, 
du stjärnevimmel, 
farväl, farväl!

Farväl, I fjällar, 
där äran bor! 
I runohällar 
för väldig Tor! 
I blåa sjöar, 
jag känt'å väl, 
I skär och öar, 
farväl, farväl! 

Farväl, I högar 
vid bölja blå, 
dem linden snögar 
sitt blomdoft på; 
men Saga dömer 
med rättvis själ 
vad jorden gömmer: 
farväl, farväl! 
Farväl, I lunder, 
I gröna hus, 
jag lekt inunder 
vid bäckens sus! 
I barndomsvänner, 
som ment mig väl, 
jag än er känner; 
farväl, farväl! 
Min kärlek gäckad, 
min gård är bränd, 
min ära fläckad, 
i landsflykt sänd! 
Från jord vi vädje 
till havet väl, 
men livets glädje, 
farväl, farväl!"

Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

 ... 

Fritiof. 
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, 
höljorna äro oroliga sällar. 
Nordens de fasta, de älskade fjällar 
locka med underlig makt min håg. 
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, 
ingen förjagat från fädernas grav! 
Ack, för länge, för länge jag flutit 
fridlös omkring på det vilda hav.

Björn. 
Havet är gott, det må du ej klandra: 
frihet och glädje på havet bo, 
veta ej av den vekliga ro, 
älska alltjämt att med böljorna vandra. 
När jag blir gammal, vid grönskande jord 
växer jag också väl fast som gräsen. 
Nu vill jag kämpa och dricka ombord, 
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

Fritiof. 
Isen har nu dock oss jagat i land, 
runt kring vår köl ligga vågorna döda: 
vintern, den långa, vill jag ej föröda 
här ibland klippor på ödslig strand. 
Ännu en gång vill i Norden jag jula, 
gästa kung Ring och min rövade brud; 
se vill jag åter de lockarna gula, 
höra dess stämmas de älskade ljud.

Björn. 
Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, 
vikingahämnden är föga blid. 
Kungsgård vi tända vid midnattstid, 
sveda den gamle och röva den sköna. 
Eller kanhända på vikingavis 
aktar du drotten en holmgång värdig, 
eller han stämmes till härslag på is: -- 
säg, hur du vill, jag är genast färdig.

Fritiof. 
Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig 
fredlig till kungen min kosa jag ställer. 
Han har ej felat, hans drottning ej heller, 
hamnande gudar ha straffat mig. 
Litet har jag att på jorden hoppas, 
vill blott ta avsked av den, jag har kär, 
avsked för evigt! När lundarna knoppas, 
kanske ock förr, är jag åter här.

Björn.
Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. 
Klagan och suck för en kvinnas skull! 
Jorden, ty värr, är av kvinnor full, 
miste du en, stå dig tusen åter. 
Vill du, så hämtar jag dig av det kram 
hastigt en laddning från glödande Söder, 
röda som rosor och späka som lamm, 
sen dra vi lott eller dela som bröder.

Fritiof. 
Björn, du är öppen och glad som Frej, 
tapper att strida och klok att råda; 
Oden och Tor, dem känner du båda, 
Freja, den himmelska, känner du ej. 
Icke om gudarnas makt må vi tvista: 
akta dig, väck ej den evigas harm! 
Fort eller sent hennes slumrande gnista 
vaknar i gudars och människors barm!

Björn. 
Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.

Fritiof. 
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

Björn.
Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?

Fritiof. 
Den, som kan tagas, är värd att hängas.

Björn.
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, 
ristar väl blodörn på Fritiofs bane.

Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane 
hör han ej längre än jag. Farväl!

Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, 
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. 
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; 
hon var den friska våren, den kulna höst var han.

 ... 

Gullmanig fåle, 
Skinfaxe, drager 
vårsol ur vågen mer härlig än förr. 
Morgonens stråle, 
dubbelt så fager, 
leker i kungssal: det klappar på dörr.

 ... 

Sade och tryckte 
Ingeborg handen, 
handen på son och på gråtande vän. 
Ögat han lyckte, 
kunglige anden 
flög med en suck till Allfader igen.

Sitter i högen 
högättad hövding, 
slagsvärd vid sidan, 
skölden på arm. 
Gångaren gode 
gnäggar där inne, 
skrapar med guldhov 
grundmurad grav.

Nu rider rike 
Ring över Bifrost, 
sviktar för bördan 
bågiga bron. 
Upp springa Valhalls 
valvdörrar vida; 
asarnas händer 
hänga i hans.

Tor är ej hemma,
härjar i härnad. 
Valfader vinkar 
vinbägarn fram. 
Ax flätar Frej 
kring konungens krona, 
Frigg binder blåa 
blommor däri.

Brage, hin gamle,
griper i guldsträng, 
stillare susar sången 
än förr. 
Lyssnande vilar 
Vanadis vita 
barmen mot bordet, 
brinner och hör:

"Högt sjunga svärden
ständigt i hjälmar; 
brusande böljor 
blodas alltjämt. 
Kraften, de goda 
gudarnas gåva, 
bister som bärsärk 
biter i sköld.

Därför var dyre
drotten oss kär, 
som stod med sin sköld 
för fredliga fält: 
sansade styrkans skönaste 
avbild steg som en offer- 
ånga åt skyn.

Ord väljer vittre
Valfader, då 
han sitter hos Saga, 
Sökvabäcks mö. 
Så klungo kungsord, 
klara som Mimers böljor 
och därhos djupa som de.

Fridsam förlikar
Forsete tvisten, 
domarn vid Urdas 
vällande våg. 
Så satt å domsten 
dyrkade drotten, 
blidkade händer 
blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen,
kring sig han strödde 
dvärgarnas dag-glans, 
drakarnas bädd. 
Gåvan gick glad 
från givmilda handen, 
lätt från hans läppar 
lidandets tröst.

Välkommen, vise
Valhalla-arving! 
Länge lär Norden 
lova ditt namn. 
Brage dig hälsar 
höviskt med horndryck, 
nornornas fridsbud 
nerifrån Nord!"

Till tings! Till tings! Budkavlen gå 
  kring berg och dal. 
Kung Ring är död: nu förestår 
  ett kungaval.

Då tager bonden svärd från vägg, 
  det stål är blått. 
Med fingret prövar han dess egg, 
  den biter gott.

De piltar se med glädje på 
  det stålblå sken; 
de lyfta svärdet två och två,
  för tungt för en.

Men dottern skurar hjälmen ren -- 
  blank skall han bli --
och rodnar, när hon skådar sen
  sin bild däri.

Sist tar han sköldens runda värn, 
  en sol i blod. 
Hell dig, du frie man av järn, 
  du bonde god!

All landets ära växer ur 
  ditt fria bröst. 
I striden är du landets mur, 
  i frid dess röst.

Så samlas de med sköldegny 
  och vapenbrak 
på öppet ting, ty himmelns sky 
  är deras tak.

Men Fritiof står på tingets sten,
  hos honom står 
den kungason, en liten en 
  med guldgult hår.

Då går ett sorl kring bondelag:
  "För liten är 
den kungsson, kan ej skipa lag, 
  ej leda här." -- 

Men Fritiof lyfte pilten ung 
  på skölden opp: 
"I nordmän, här är eder kung 
  och landets hopp.

Sen här den gamle Odens ätt 
  i bild så skön. 
På sköld han känner sig så lätt 
  som fisk i sjön.

Jag svär att skydda rike hans 
  med svärd och stång 
och sätta faderns gyllne krans 
  på son en gång.

Forsete, Balders höge son, 
  har hört min ed; 
och om jag viker därifrån, 
  slå han mig ned!" -- 

Men pilten satt på skölden lyft, 
  lik kung å stol, 
lik unga örnen, som från klyft 
  ser opp mot sol.

Den väntan blev det unga blod 
  till slut för lång, 
och med ett hopp i mark han stod, 
  ett kungligt språng!

Då ropte böndren högt på ting: 
  "Vi, Nordens män, 
vi kora dig, bliv lik kung Ring, 
  sköldburne sven!

Och Fritiof före dina bud, 
  tills du blir stor. 
Jarl Fritiof, dig ge vi till brud 
  hans sköna mor." -- 

Då blickar Fritiof mörk: "I dag 
  är kungaval 
men bröllop ej; min brud tar jag 
  av eget val.

Till Balders hage vill jag gå, 
  har möte stämt 
med mina nornor där: de stå 
  och vänta jämt.

Ett ord jag måste tala med 
  de sköldemör. 
De bygga under tidens träd, 
  och ovanför.

Ljuslockig Balder vredgas än, 
  den bleke gud. 
Han tog, blott han kan ge igen 
  mitt hjärtas brud." -- 

Då hälsade han nyvald kung, 
  på pannan kysst, 
och långsamt över hedens ljung 
  försvann han tyst.