Fritiof. 
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, 
höljorna äro oroliga sällar. 
Nordens de fasta, de älskade fjällar 
locka med underlig makt min håg. 
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, 
ingen förjagat från fädernas grav! 
Ack, för länge, för länge jag flutit 
fridlös omkring på det vilda hav.

Björn. 
Havet är gott, det må du ej klandra: 
frihet och glädje på havet bo, 
veta ej av den vekliga ro, 
älska alltjämt att med böljorna vandra. 
När jag blir gammal, vid grönskande jord 
växer jag också väl fast som gräsen. 
Nu vill jag kämpa och dricka ombord, 
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

Fritiof. 
Isen har nu dock oss jagat i land, 
runt kring vår köl ligga vågorna döda: 
vintern, den långa, vill jag ej föröda 
här ibland klippor på ödslig strand. 
Ännu en gång vill i Norden jag jula, 
gästa kung Ring och min rövade brud; 
se vill jag åter de lockarna gula, 
höra dess stämmas de älskade ljud.

Björn. 
Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, 
vikingahämnden är föga blid. 
Kungsgård vi tända vid midnattstid, 
sveda den gamle och röva den sköna. 
Eller kanhända på vikingavis 
aktar du drotten en holmgång värdig, 
eller han stämmes till härslag på is: -- 
säg, hur du vill, jag är genast färdig.

Fritiof. 
Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig 
fredlig till kungen min kosa jag ställer. 
Han har ej felat, hans drottning ej heller, 
hamnande gudar ha straffat mig. 
Litet har jag att på jorden hoppas, 
vill blott ta avsked av den, jag har kär, 
avsked för evigt! När lundarna knoppas, 
kanske ock förr, är jag åter här.

Björn.
Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. 
Klagan och suck för en kvinnas skull! 
Jorden, ty värr, är av kvinnor full, 
miste du en, stå dig tusen åter. 
Vill du, så hämtar jag dig av det kram 
hastigt en laddning från glödande Söder, 
röda som rosor och späka som lamm, 
sen dra vi lott eller dela som bröder.

Fritiof. 
Björn, du är öppen och glad som Frej, 
tapper att strida och klok att råda; 
Oden och Tor, dem känner du båda, 
Freja, den himmelska, känner du ej. 
Icke om gudarnas makt må vi tvista: 
akta dig, väck ej den evigas harm! 
Fort eller sent hennes slumrande gnista 
vaknar i gudars och människors barm!

Björn. 
Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.

Fritiof. 
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

Björn.
Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?

Fritiof. 
Den, som kan tagas, är värd att hängas.

Björn.
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, 
ristar väl blodörn på Fritiofs bane.

Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane 
hör han ej längre än jag. Farväl!