Sitter i högen 
högättad hövding, 
slagsvärd vid sidan, 
skölden på arm. 
Gångaren gode 
gnäggar där inne, 
skrapar med guldhov 
grundmurad grav.

Nu rider rike 
Ring över Bifrost, 
sviktar för bördan 
bågiga bron. 
Upp springa Valhalls 
valvdörrar vida; 
asarnas händer 
hänga i hans.

Tor är ej hemma,
härjar i härnad. 
Valfader vinkar 
vinbägarn fram. 
Ax flätar Frej 
kring konungens krona, 
Frigg binder blåa 
blommor däri.

Brage, hin gamle,
griper i guldsträng, 
stillare susar sången 
än förr. 
Lyssnande vilar 
Vanadis vita 
barmen mot bordet, 
brinner och hör:

"Högt sjunga svärden
ständigt i hjälmar; 
brusande böljor 
blodas alltjämt. 
Kraften, de goda 
gudarnas gåva, 
bister som bärsärk 
biter i sköld.

Därför var dyre
drotten oss kär, 
som stod med sin sköld 
för fredliga fält: 
sansade styrkans skönaste 
avbild steg som en offer- 
ånga åt skyn.

Ord väljer vittre
Valfader, då 
han sitter hos Saga, 
Sökvabäcks mö. 
Så klungo kungsord, 
klara som Mimers böljor 
och därhos djupa som de.

Fridsam förlikar
Forsete tvisten, 
domarn vid Urdas 
vällande våg. 
Så satt å domsten 
dyrkade drotten, 
blidkade händer 
blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen,
kring sig han strödde 
dvärgarnas dag-glans, 
drakarnas bädd. 
Gåvan gick glad 
från givmilda handen, 
lätt från hans läppar 
lidandets tröst.

Välkommen, vise
Valhalla-arving! 
Länge lär Norden 
lova ditt namn. 
Brage dig hälsar 
höviskt med horndryck, 
nornornas fridsbud 
nerifrån Nord!"