Till tings! Till tings! Budkavlen gå 
  kring berg och dal. 
Kung Ring är död: nu förestår 
  ett kungaval.

Då tager bonden svärd från vägg, 
  det stål är blått. 
Med fingret prövar han dess egg, 
  den biter gott.

De piltar se med glädje på 
  det stålblå sken; 
de lyfta svärdet två och två,
  för tungt för en.

Men dottern skurar hjälmen ren -- 
  blank skall han bli --
och rodnar, när hon skådar sen
  sin bild däri.

Sist tar han sköldens runda värn, 
  en sol i blod. 
Hell dig, du frie man av järn, 
  du bonde god!

All landets ära växer ur 
  ditt fria bröst. 
I striden är du landets mur, 
  i frid dess röst.

Så samlas de med sköldegny 
  och vapenbrak 
på öppet ting, ty himmelns sky 
  är deras tak.

Men Fritiof står på tingets sten,
  hos honom står 
den kungason, en liten en 
  med guldgult hår.

Då går ett sorl kring bondelag:
  "För liten är 
den kungsson, kan ej skipa lag, 
  ej leda här." -- 

Men Fritiof lyfte pilten ung 
  på skölden opp: 
"I nordmän, här är eder kung 
  och landets hopp.

Sen här den gamle Odens ätt 
  i bild så skön. 
På sköld han känner sig så lätt 
  som fisk i sjön.

Jag svär att skydda rike hans 
  med svärd och stång 
och sätta faderns gyllne krans 
  på son en gång.

Forsete, Balders höge son, 
  har hört min ed; 
och om jag viker därifrån, 
  slå han mig ned!" -- 

Men pilten satt på skölden lyft, 
  lik kung å stol, 
lik unga örnen, som från klyft 
  ser opp mot sol.

Den väntan blev det unga blod 
  till slut för lång, 
och med ett hopp i mark han stod, 
  ett kungligt språng!

Då ropte böndren högt på ting: 
  "Vi, Nordens män, 
vi kora dig, bliv lik kung Ring, 
  sköldburne sven!

Och Fritiof före dina bud, 
  tills du blir stor. 
Jarl Fritiof, dig ge vi till brud 
  hans sköna mor." -- 

Då blickar Fritiof mörk: "I dag 
  är kungaval 
men bröllop ej; min brud tar jag 
  av eget val.

Till Balders hage vill jag gå, 
  har möte stämt 
med mina nornor där: de stå 
  och vänta jämt.

Ett ord jag måste tala med 
  de sköldemör. 
De bygga under tidens träd, 
  och ovanför.

Ljuslockig Balder vredgas än, 
  den bleke gud. 
Han tog, blott han kan ge igen 
  mitt hjärtas brud." -- 

Då hälsade han nyvald kung, 
  på pannan kysst, 
och långsamt över hedens ljung 
  försvann han tyst.