Visor och stämningar

Här ur mossiga klippans famn uppväller
ren och klar en melodisk källas vatten,
  här ej ofta beträddes
     gräset af människofot.

Aldrig skönare böjda grenar såg jag
sträcka bävande, fina bågar, tyngda
  rikt af daggiga rosors
     välluktberusande mängd.

Källa, du som vakande mildt min sömn beskyddat,
tyst och lätt hänsorlande sakta silvervågen,
  dig beprisade skaldens
     korta melodiska sång.

Över dig, yxne, älskogsört,
susade Veneris flyende skört,
daggen som lopp av den vita foten
göt dig i roten
sin vårliga vört.
Daggig hon kom av de långa hav,
daggig av lundarnas färska sav,
glidande sakta i tungelnatten
nyckfullt in mot de späda vatten,
sjönk som en svan
ned mellan kasdun och baldrian.

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
av sjunkande sol.
Vit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?
Vet du ditt drömliv som hennes är andat
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfest?

Veneris blomma, nosserot,
vinden far upp, som sov vid din fot,
ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar
på flädermusvingar
mot månens klot.
Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

   Nattviolens blad och stängel avgiva, då de brytas, en frän lukt.

Jag sliter i dagarnas kedja.
Jag pustar på mina kol.
Jag smälter och smider, min smedja
är het, som ett avgrundshål.
Det brusar som eld och det stänker
som sot från min diktarhärd
men ovan går skyarnas värld,
och mellan skyarna blanker
en stjärna på salig färd.
Det brusar som eld i min hjärna,
det rinner som blod i min tår
Jag hälsar dig saliga stjärna,
som aldrig jag når.

Jungfru Blond och jungfru Brunett
dansa med fingret på kjolen.
Så höstklar är luften och lätt, lätt, lätt,
lätt som de svingande
jungfrurnas klingande glädje i solen.
Se på.
Nu höja de sig,
nu böja de sig,
och ögonen lysa och flätorna slå
och kinden har heta fläckar.
- men långt över ängens gulnade vall
står rymden kall,
och nakna stå träd och häckar.

O jungfrur, vi dansen I än
och sjungen och skratten?
Det faller en stjärna igen,
och snart kommer natten.
Den kommer som tjuven, när ingen ser
och ingen ber.
Som en rovfågelssvärm slår den ner
och förmörkar vägar och vatten.

Jungfru Blond och jungfru Brunett
stanna förskrämda i dansen.
Hur hemskt blev allting med ett
i den sista döende glansen.
Det visslar i vinden och smuger på tå
och skrattar i ris och dungar.
De stackars jungfrurna små
skälva som fågelungar.

Och vita i kinden, med flätor som slå, slå, slå,
rusa de hemåt båda.
Härute är villor och våda,
men hemma är världen en spiselvrå
och mor den enda i världen.
Hon sitter så tyst och tvinnar och snor
och stirrar frysande
in i de lysande glöden på härden.

De gömma sitt hjärta hos mor
och kyssa den gamlas händer,
och timmarna rinna och kvälln blir stor,
det rasslar i brasans bränder.
Men ute som troll på tå
det mumlande mörkret skrider:
- Ni käraste jungfrur små,
jag tar er väl vad det lider...

Det far ett skepp på gungande våg,
ack gungande våg, med tackel och tåg
och vimpel i mast, jag kommer ihåg,
att skeppet heter Lyckan.
Och sjöarna dunka mot skeppets stam,
och revlarna resa sin vita kam,
men skepparn lotsar sig ändå fram,
ty skeppet heter Lyckan.

Och när det kommer till grönskande strand,
ack grönskande strand, så ser man ibland
en flicka vifta och vinka med hand
åt skeppet som heter Lyckan.
Det vinkar igen från master och rår,
det viftar och hurrar, i märsen står
en lättmatros, han har knollrigt hår,
och skeppet heter Lyckan.

Och flickan öppnar sin rosendemund,
ack rosendemund så röd och så rund,
och suckar och ber; tag mig med på stund
på skeppet som heter Lyckan.
Men sanna mitt ord, är flickan ombord,
så går det åt botten, sanna mitt ord,
ty flickor på hav och flickor på jord
de göra kål på lyckan.

När genomm rummet fönsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det stränga korset på en grav,
det är ej bättre dar jag tigger;
jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt,
de många goda gåvor livet gav och jag förspillt.

Varför till ro så brått,
du som jag vill allt got?
Följ mig en månskenstimma.
Kyrktorn och fönster glimma,
fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
Finnas ej heller vi.

När jag steg i land,
där druvorna lysa
på Lycklands strand
och flickorna mysa
på stranden i blomster och band,

go on, tänkte jag,
känn mynten i fickan,
i dag är i dag,
den vackraste flickan
om halsen och höfterna tag!

Hon gav mig en titt,
jag kom till ett näste,
där vin ficks fritt,
och vinlöv hon fäste
huldsaligt om huvudet mitt.

Och i mitt schatull
med tärningen lekte
jag Lycklands gull,
mens flickan mig smekte
så saligen ljuvlighetsfull.

Men bönderna där
i Lyckland trängde
mig riggen för när,
och tillhyggen svängde
de bönderna, bönderna där.

"Hej, leden är trång,
nu näven håll knuten
och taljan i gång,
se opp från kikuten,
ohoj, alle boys, kom along!"

Och ilsken och full
jag slog och jag spände
tre bönder ikull,
min käresta rände
åt skogs med mitt Lycklandsgull.

Det small och det ven,
de flängde mig sönder
med käppar och sten,
förbannade bönder,
de slogo mig halt i ett ben.

Så steg jag ombord,
men stödd på en krycka
och lappsalvmord,
av Lycklands lycka
och viner och flickor förgjord.

Till sorg blir all glans
och halt får en vanka
omkring efter dans,
ens vinlövsranka
blir hård som en hagtornskrans.

Men skål, alle boys,
gör fast alle trossar,
och skål, alle boys,
god natt, alle gossar,
nu går skeppar Lyckman till kojs!

Är det ljuvt att sköljas
under sorl och sus
af en klangfull böljas
gång till dödens hus?

Är det skönt att drukna
i en havsvågs famn,
är för alla sjunkna
djupt i djup en hamn,

där för brott och ånger,
vilka stormat vildt,
ljuda sorgens sånger
sonande och mildt?

Men vem vågar språnget,
fast ens liv är ött,
fast ens hopp är gånget,
från en värld, som dött,

dött, där ögat skådar,
dött, där örat hör,
och fast allt bebådar
att du ändä dör?

Prins Aladin av Lampan
har ingen lampa kvar,
han trevar under manteln,
där lampan var,
han söker efter Ringen,
men ringen finner ingen,
som inga ringar har.
Prins Aladin den Store
har tappat sitt förnuft
och trevar blint i luft.
 
Han manar ur det vida:
"Kom, feslottet mitt,
med pärlor och rubiner
i salen, som skiner
av guld och av vitt!
I andar, I gören
er plikt och er flit,
I fören mig, I fören
prinsessan Belbrududur,
den månemilda, hit!"
 
Så raglar framåt gatan,
där trängseln är stor,
prins Aladin i trasor
och trasiga skor:
"Se fånen, hör på fånen,
den galne skräddarsonen,
ni vet, ni vet han tror,
han är sultanens bror!"
 
- I skräddare och tiggare,
I kännen icke anden,
man gör en vink med handen
och ropar sakta blott:
Kom slott, kom slott, kom slott!
Han ser åt himlaranden,
han spanar efter anden,
han väntar på sitt slott,
då småler folket smått:
"Ditt slott är allt i månen,
se, fånen, se fånen!"
 
Ack, den som ägt om Lampan
har aldrig mera ro,
och den som burit Ringen
vill aldrig mera tro,
att icke undertingen
från fordom äro kvar,
fast villorna bedraga
och tvivel honom gnaga
och inga ting han har.
 
Ty Lampan, det är skaparkraft,
som gör till makt en man,
och Ringen, det är troskraft,
som allting kan.