Över dig, yxne, älskogsört,
susade Veneris flyende skört,
daggen som lopp av den vita foten
göt dig i roten
sin vårliga vört.
Daggig hon kom av de långa hav,
daggig av lundarnas färska sav,
glidande sakta i tungelnatten
nyckfullt in mot de späda vatten,
sjönk som en svan
ned mellan kasdun och baldrian.

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
av sjunkande sol.
Vit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?
Vet du ditt drömliv som hennes är andat
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfest?

Veneris blomma, nosserot,
vinden far upp, som sov vid din fot,
ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar
på flädermusvingar
mot månens klot.
Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

   Nattviolens blad och stängel avgiva, då de brytas, en frän lukt.