Ur "Lyckans visor"

Är jag ditt hjärtas konung, 
du drömmens stolta drottning min,
så tåga i mitt rike vid 
klang af höga hymner in!

Och är den gåfvan fyllest, 
så följ mig upp på drömmarnes höjd
ditt varde allt du skådar, 
vårnätters vemod, soldagars fröjd!

De mörke jordens männer dig 
bjuda guld och blommor och bröd,
dig bjuda fält och skogar och 
rikedoms ro intill din död.

Vet flygande vind hvar mitt rike 
blånar i väntan på drottningen sin,
vet vandrande sol den dagen, 
när jag bär dig i skälfvande fröjd derinn!

Det var en gång två fjärilar, 
så var det sol och sommardoft!
å, det var sol och blomsterdoft,
och molnens hvita jungfrur 
de lekte på himmelens blåa loft i solen.

Två fjärilar, de fladdrade bland 
blad och blomster hit och dit,
den ena hette Liljahvit 
och Rosenröd den andra,
och Rosenröd jagade Liljahvit i solen!

Liljahvit flydde för Rosenröd, 
och rundt omkring stod sommarns glöd,
och alla blomsterkalkar 
de stodo fulla utaf mjöd i solen.

Två fjärilar, de dansade 
en hvirfveldans i doft och sol,
då logo vallmo och viol 
och ville med i dansen,
och alla myggor spelte fiol i solen.

Två fjärilar, de tumlade bland 
blad och blomster upp och ned,
Liljahvit in i en buske gled 
och Rosenröd gled efter,
sen var jag inte längre med i solen.

Se, allena har jag vandrat
genom glädje, genom sorg,
ensam, ensam har jag vandrat
på de vimmelfyllda torg.
Vilse jag i natten trefvat.
Ensam, ensam har jag lefvat.

Se, då smög du till min sida,
tog min hand och bad, bad om stöd,
följde mig på vägar vida,
blef mig när i lust och nöd.
Ljust vardt lifvet, kvällsljuf döden.
Lugn jag går mot dunkla öden.