Marias sånger

Jeg stod, Gud veed hvor længe,
hældet mod Husets Pile;
kun Aftenstjernen lyste,
og det blev mørk og silde.

Men fra Balkonen trængte
igjennem Blomstervremlen
smeltende Accorder,
som om de kom fra Himlen.

Jag stod, Gud vet hur länge,
drömmande vid hennes boning;
blott aftonstjärnan lyste,
mot himlens blå förtoning,

men från balkongen trängde
igenom blomstervimmel
Ijufva harmonier
som ned från nattens himmel, från himlen.

Ak, det var en tung Forfatning,
Som vi dengang leved i,
Og vi tog en from Beslutning -
Gudskelov, det er forbi!
 
Jeg, at ikke elske hende,
Hun, at ikke elske mig,
Og med Angst, det Gud skal kjende,
Vogtede enhver paa sig.
 
Som to Draaber Dug, der glide
Paa en Flade glat og jevn -
Som to Øielaag, der stride
Bittert med den søde Søvn.

Ack, det var dock tunga tider,
som vi den gång lefde i,
men ett fromt beslut vi togo
gudskelof, det är förbi!

jag, att icke älska henne,
hon, att icke älska mig,
och hur ångestfullt vi tvänne
vaktade enhvar på sig...

likt två droppar dagg, som glida 
fram på samma blanka qvist,
likt två ögonlock, som strida 
bittert emot sömnens list.

Du aabner halvt kun Øiet,
men denne Spalt, den Strimmel
af en formörket, skyet, 
heelover trukken Himmel,
O, ingen Sommerklarhed
er skjönnere i Verden,
saa kjöligmörk, saa regnblaa,
saa foraarsdeilig er den!

Blott halft du öppnar ögat,
men denna svaga ljusning
uti den himmel skytung,
en rymd af hemlig tjusning
ingen sommarklarhet
är skönare i världen
så kyligt mörk, så regnblå,
så mild och vårlig är denl

Hold fastere omkring mig 
Med dine runde Arme;
Hold fast, imens dit Hjerte 
Endnu har Blod og Varme.

Om lidt, saa er vi skilt ad, 
Som Bærenne paa Hækken;
Om lidt, er vi forsvundne,
Som Boblerne i Bækken.

Håll alltid fast omkring mig
med dina ömma händer,
så länge än din kärlek
mig tröst och lifskraft sänder.

Ty snart vi äro skilda,
som vissna blad på häcken,
snart äro vi försvunna,
som bubblorna i bäcken.