Dikter av Gustaf Ullman

Rödaste guld i var furas krona, 
blåaste silver på kvällblankt sund. 
Enigt i doftande skogen tona 
syrsor och trastar i fritt förbund. 
Nu är den sorglösa vakans stund.

"Aldrig en blund får i natt jag sova!" 
klagar i snåret en flickas röst: 
"Aldrig jag tror, vad han än må lova!" 
Stilla en annan ger hopp och tröst: 
"Vänta mitt barn, det är långt till höst."

"Vänta, ja, vänta! I kväll har han svurit, 
komma och vara mig trogen och huld. 
Havet jag giver hans ring, som jag burit, 
kommer snart efter, det är hans skuld." 
Furorna susa med kronor av guld.

Längs ängarne sin tysta rund 
den gamle ensam går, 
Och daggfriskt grön i kvällens stund 
nu åkervidden står.

Han signande kring jorden ser --
han odlat den,
och mot dess späda grönska ler
som mot en trogen vän.

Den unga grödan böljar len
för nattlig bris från haf.
Den gamle följer fältets ren,
djupt lutad mot sin staf.

Man kunde tro han vore blott
en dröm, en spöksyn blid,
som så i seklers vårar gått
vid daggig midnattstid.

Måste jag döma den, mig svek? 
Hellre med ömma ord jag vek! 
Lida och tiga, stolta bud! 
Sorgen viga till glömskans gud! 
Falle som tårar lent min dom! 
Som över bårar blad och blom!

I kvällens guldvåg dränkta 
stränderna som skimrande minnen stå. 
Högsommartunga, 
tyst som i dröm försänkta, 
träden i lä av stugornas längor grå.
Långt ute börjar en ensam flicka sjunga, 
men tystnar för djupets betagande aftonsång. 
Kvällningens drömmartvång tacksamt, 
som trötta barn, vi taga.
Guldstrålar falla 
in i de doldaste, mörkaste djup av alla, 
i tigande hjärtans vrår. 
Ljust som en gyllne saga 
livet en stund i renaste skönhet står.