Sånger och visor, häfte 2

Jag längtar till fjärran segling 
på okända, nattliga haf, 
till främmande stjärnors spegling 
i okända böljors graf, 
till främmande vågors bränning 
mot osedda stränders sten, 
till obekant skräck och spänning 
i okända stjärnors sken. 

O, nya stjärnor, i natten 
till er jag skälfvande ber 
i drömmar om nattblankt vatten 
där månskärans spegling ler. 
O, nya stjärnor, jag ligger 
i längtan på knä för er, 
i vaka och bồn jag tigger 
om undret som icke sker.

Av rosor, rosor röda, 
som dofta uti solens glans, 
jag binder ömt en vacker krans, 
att lägga hos de döda.
Ett fång av rosor röda 
är livets brinnande symbol, 
de döda, de ha nått ett mål, 
för dem må rosor glöda.
De leva mer än andra, 
som här på jorden vandra 
med tanke på sin död. 
Jag ber för dem, när kransen 
jag lägger mitt i glansen 
av sommarsolens glöd.

Nu mogna alla ängarna 
så långt som solen skiner, 
nu stå på smultronsängarna 
de druvor som rubiner. 
Nu är det tid att skura rost 
av lie och av skära, 
och jäsa brygd och laga kost 
till skördemännens ära.

Den bästa brygd skall drängen ha, 
så säger gårdens jänta, 
och vi ska slicka stånkorna 
som stå i kö och vänta. 
Skall brygden gå från mun till mun 
så blir det som vi visste, 
att remmaren är alltför grunn' 
för mig som är den sisyte.

Men den kan svänga lien främst 
som skönsta flickan fångar 
och ingen önskar vara sämst
där blommig klöver ångar. 
Och linet vaggar böljeblått 
på höjder som vi hinna 
förrän en annans lie nått 
mig och min räfsarinna.