Sånger om bländvit kärlek

O dröm!  Han flyger än.
Han stiger, vilande på vinge spänd.
Vad lyfter honom än?
Vad är hans mål -- hans väg, av ingen känd?

Eviga stjärnor lik
i rymder utan liv han vilar tryggt,
ömkande jordens skrik --
och högt flög den, som bara såg hans flykt.

O albatross i skyn!
En evig drift mot höjden driver mig.
Jag såg dig -- och min syn
blev blind av tårar.  Ja, jag älskar dig!

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.

Går jag ej här rusig av rosendoft
-- ändå ha inga rosor kommit! --
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.

Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.

Intet jag vet -- går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor.
Allt är som förr -- likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Svek, svek --
annat var aldrig mitt liv.
All min skam,
penna, stackare, skriv.
Skriv om vägar långt, långt
bort från mitt sanna,
skriv om en mur kring allt som var bäst...
Nej, stanna.

Outredda mörkers hot
fyller mitt sinn.
Åskdiger knoppningstid
än är min.
Jag vill vara stilla,
bida och se,
vänta på solen,
sakta le.

Vad sker i mörkret,
medan jag ler?
Dör min själ?
Hittar jag hem ej mer?
Gud, Gud, behåll
en glimt allen
av mitt allvar
ren, ren!

Nattens djupa violoncell
 [ ... ]