Fridolins lustgård

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Vackra Maj i Munga,
fjärran stråkar sjunga,
fjärran stråkar ropa dig
till dansen och de unga.
Jag är Höst i Haga,
hör du vinden draga
lång och enslig aftonstig,
det är min vandringssaga.
Mången mil i regn och il gör ljuvlig vilans säng.
Men för dig är vakans natt och glädjens gälla sträng.
Innan molnen dagas,
skulle du förtagas,
som min sista sommarsyn, av dimmorna på äng.

Vackra Maj i Munga,
morgonfåglar sjunga.
Varför är ditt öga matt
och ögonlocken tunga?
Varför står du vaken,
re'n då gryningsdraken
lyfter röd ur dimmig natt
sin vinge över taken?
Jag har drömt båd' långt och ömt, men nu står dagen ljus.
Valdhornsklangens bundna falk vill ut i skogars brus.
jag är Höst i Haga,
fjärran skall jag jaga,
fjärran från den vackra Maj och bleka drömmars hus.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill. 

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull --
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Sjung, sjung i arlarna,
flygande storm, du kämpars vän,
sjung, sjung i salarna;
glimmande höstlöv fara.
Stolt under ekarna
prunkar en senad skara än,
trofast i lekarna,
trofast i storm och fara.

Fast, fast mot rockarna
slå dessa bröst som stormen spänt,
lugnt under lockarna
trotsiga blickar fara.
Än från altanerna,
där sina lyktor vildvin tändt,
ler mot kompanerna
kvinnornas unga skara.

Snart, snart på planerna
möter jag dig som ingen vet.
Starkt som orkanerna
känslornas vindar fara.
Går du i tågande
skyarnas svalka röd och het?
Ord har jag lågande,
länge jag måst dem spara.

Sol, sol, i ekarna
tänd nu till balen höstens bloss!
Mörkt brinna vekarna;
dånande vågor fara.
Våren den susande,
har inga visor mer för oss.
Livet är brusande,
stormsång och stormdans bara.

Hvarför sitta vi så still och tysta?
Ha vi uttömt alla kära ord?
Äro alla de små läppar kyssta
som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta
som gå trippande i denna sal?
Finns här inga hjonelag att stifta,
brinna inga hjärtan i vår dal?

- Jag skall varpa garn och jag skall nysta,
jag skall kärna smör och klippa får.
Aldrig äro mina läppar kyssta,
aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal,
jag skall verka, förr'n jag blir för tung.
Om jag gifter mej, när jag blir gammal,
skall jag taga dej, om du är ung.

Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott!
Din jord är grön och hennes tak är blått.
På alla renar blommar hästhovsörten,
gökskällans ludna klocka ljudlöst går,
den späda sälgen vaknar och förstår
sin nakenhet och gör sig gyllne skörten.
Gå ut och njut av markens bleka vår!

Herr Ollondal, träd ut ifrån ditt slott!
De gamla lindar skjuta nya skott
och susa över parkens färska nässlor:
Än, gode herre, leva du och vi!
I snåren prassla hasselmöss och vässlor
och kvällens vind är full av svaneskri.

Herr Ollondal, nu ståndar våren full,
nu tända vivor hvarje äng i gull.
Säg, minns du än små vägarna kring torpen,
där, unga hjorten lik, du strövat vig?
Minns du allt kvinnofladdret på din stig,
då blondt och svart, som lärkan och som korpen,
med vårligt vingflax kretsade kring dig?

Herr Ollondal, du dröjer i ditt slott.
Din stol är mjuk, ditt gamla vin är godt:
ocj vaknar du, när vårens härtåg drager
med ystert rop en natt ditt hur förbi,
så är det blott din arga höstpodager,
som säger till att än den sitter i.

Då skymtar det, o herre, vid din knut.
Det dröms i natten, som det drömts förut,
och käck och senfull ung din son beträder
de samma vårens vägar själv du gått,
och när du murknar i ditt skumma slott
som linden, blött och nött av tusen väder,
är han den gamla stammens friska skott. 

Vindragarn som en vallmo står
i svarta källargluggen,
och gult som mogna bjuggen
i fönstret skymtar flickans hår.
Och än har söderns Bacchus must
för nordens raska sällar,
och än har livet ungdomslust
och året ljumma kvällar.
Var dunkel timme flyger rapp
och luftig som en läderlapp
igenom nejden, vingårdsglad
med alla sina dungars blad
och rönn på bergets hällar,
och sunnan blandar sin musik
i sången, stark och Bellmanslik: 
Aftonstjärnan på fästet prunkar.
Upp, I bröder vid fat och bunkar!
Låt oss leva som glada munkar,
tappa vår tunna,
klappa vår nunna --
vin och kärlek i djupa klunkar.

Det står en flöjel på vårt hus
och gnyr mot nattens väder.
När stjärtens högsta fjäder
berörs av morgonrodnans ljus,
då vänder han sin kam åt nord
men stjärten spotskt mot söder
och kraxar sträva lystringsord
för salens duvna bröder.
Gal ut i stormen, koppartupp!
I Bacchi män, stån upp, stån upp
ur eder sista yras rus
och slån i skärvor edra krus
mot dag som frosthårt glöder.
Här lyktar lek och sommartid
och klar och sträng tar hösten vid. 

Nu vill jag sitta på svällande tuva,
spotta fiolen på halsen och skruva,
driven och lärd i mitt sångarekall.
Kvinnkön du ljuva,
hör en förtjusande, ny madrigal!

Sjöng jag om vårlek, som ynglingar göra,
vände du till mig ditt rosiga öra,
log så huldsaligt och utbrast: Så sött! 

Sjöng jag på allvar ur brusande lunga,
manligt, som stormen och lidelsen sjunga,
strax var du lomhörd och liknöjd och trött.

Vida jag drog genom kärlekens riken.
Väldiga vallar och gapande diken
sprängde jag över med blodet i svall.
Stod jag vid muren och knäppte på lutan,
såg jag förklarat ditt anlet vid rutan,
hörde de saliga tårarnas fall.

Gick jag till porten och slog på dess bräder,
gläntande kom du i svallande kläder,
viskade: "Kyss mig, men se'n får du gå."
Bad jag dig utgå i ära och följa
modigt min färd över hedar och bölja,
grät du: "Ack ja" -- men du kom ej ändå.

Drabbe mig skam, om ej själen mig brände
rent som Guds eld, då jag sjöng och bekände
dig vad mitt hjärta haft starkast och störst!
Dyrkade kvinnkön, hur vill du nu ha det?
Klingklang och narrspel? Det tunnaste spadet
släcker bekvämligt din lågande törst.

Nu är det vårtid, och ensam jag sitter,
trycker mitt spelverk mot hjärta som spritter.
Eva, din sångare går till sitt kall.
Hör, om du gitter,
hör min förtjusande vårmadrigal!